Häromdagen träffade jag en 35-årig kvinnlig patient på psykiatriska öppenvårdsmottagningen för uppföljning efter inneliggande tvångsvård. Underlaget för tvångsvård hade denna gång bedömts vara schizoaffektivt syndrom. Vid en tillbakablick i journalen visade det sig att hon hade ett flertal tidigare diagnoser: posttraumatiskt stressyndrom, atypisk autism, uppmärksamhetsstörning, paranoid schizofreni, schizoaffektivt syndrom, ångestsyndrom, självdestruktiva handlingar i sjukdomshistorien och missbruk av droger. Själv vill hon endast tillstå posttraumatiskt stressyndrom.
Patienten är mer eller mindre konstant självmordsbenägen. Det som emellertid inte kommer fram i anteckningarna är att hon skär sig i underarmarna för »att minska en inre smärta«.
Hon kom in på vårdavdelningen efter ett självmordsförsök, blev inskriven på tvång, och fick mot sin vilja depåneuroleptika mot sin paranoida schizofreni – en diagnos som senare ändrades till schizoaffektivt syndrom.
Redan innan hon blev inlagd var hennes medicinlista betydande, och innehöll Topiramat, Abilify, Stesolid, Xanor, Nitrazepam, Propavan, Ritalin, Strattera, Lergigan, Temesta och Theralen. Under vårdtiden sattes Strattera och Ritalin ut medan Risperdal sattes in både i tablett och depåform.
Jag har tidigare träffat kvinnan vid en konsultation och förundrat mig över varför ingen tidigare doktor tänkt i banor av personlighetsstörning. Jag ville dock inte lägga till ytterligare en diagnos efter att bara ha träffat henne en gång. Hon fick alltså ha samma diagnoser som tidigare.
Nyligen hörde jag psykiatern Jörgen Herlofsson föreläsa om nya DSM-5. Det var uppfriskande att höra honom problematisera över psykiatriska diagnoser och deras validitet. Han drog då ett liknande fall som det ovan och förundrade sig över hur det kan bli på detta sätt: Hur kommer det sig att en patient kan få 6–7 olika tunga diagnoser och 11 olika mediciner? I den kliniska vardagen är dock detta inte ovanligt.
En principiell orsak till att vi inte kan bestämma vilken diagnos en patient har är att diagnoser överlappar och går in i varandra, utan skarpa gränser. I fältstudierna inför DSM-5 ser man att samsjuklighet är betydligt vanligare än »rena tillstånd«. Patienter med bara en diagnos tillhör undantagen [1].
Tidigare och nuvarande redaktörer för DSM är oense om vad som ska betraktas som bra samstämmighet mellan olika bedömare av diagnoser. Spitzer, som var med och tog fram DSM-III, förespråkar ett högre värde (kappa-värde över 0,6) på samstämmigheten, medan nuvarande redaktion anser att gränsen bör ligga lägre (kappa = 0,4) [2, 3]. Argumentationen för det lägre värdet är bland annat att det tycks vara omöjligt att nå en högre grad av samstämmighet [4]. I förarbetena till DSM-5 noteras till exempel en otroligt låg samstämmighet mellan olika bedömare för ett så vanligt tillstånd som egentlig depression (kappa = 0,28) [5]. Diagnosen tycks mer bero på vilken doktor patienten träffar än på symtom och funktionsnedsättning. Den låga samstämmigheten måste leda till frågor om diagnostisk validitet.
Jag skulle vilja föreslå en »broms« på diagnossättandet. Innan man ställer diagnos bör man sammanlagt träffa patienten i förslagsvis minst fem timmar. I öppenvården skulle det innebära fem återbesök och i slutenvården fem långa samtal innan en slutgiltig diagnos kan ställas. Dessförinnan bör diagnosen vara preliminär.
Psykiatrisk diagnossättning är svårt, och vi bör därför vara ödmjuka inför uppgiften och inse att samstämmigheten i bedömningen av psykiatriska diagnoser inte är så hög som vi skulle önska.