När Marie Wedin svarade mig angående Läkarförbundets roll i den offentliga sjukvårdsdebatten (LT 21/2013, sidan 1005), blev svaret otydligt.
Att Läkarförbundet »arbetar fackligt och professionellt med frågor om hur sjukvården ska organiseras, styras och ledas« utgår läkarkollegiet från.
Min och mångas förhoppning är att förbundet dessutom ska medverka till en allmänhetens debatt om sjukvårdens styrning, bristen på professionellt inflytande och de konsekvenser det får för svensk sjukvård. Förbundet skulle här kunna fungera som katalysator.
Det har glatt mig och många kollegor att i fackpress se Marie Wedins klarsynta reflexioner över svensk sjukvårds tillkortakommanden när systematiska och problematiska styrsätt från sjukvårdsledningen lett till långvarigt nedbrytande effekter. Den synbara kritiken i vår fackpress ger mig fortsatt förhoppning om att förbundet, med självklar auktoritet, kan uttala sig inför allmänheten i denna viktiga samhällsfråga.
Det arbete förbundet lagt ner hittills, de senaste decennierna, har ju inte gett önskat resultat. Utförslöpan i det professionella inflytandet och tjänstemanna-/lekmannastyrets parallella övertagande av den rollen har bara avancerat och gör så fortsatt.
Vi har sannolikt nått vägs ände, och systemet är väl cementerat. Svensk sjukvård synes ha en extrem tjänstemanna-/lekmannastyrning jämfört med våra grannländer och resten av västvärlden.
Jag håller med Marie Wedin om att »Hur ersättningssystemen i sjukvården ska utformas är en stor, viktig och svår fråga«. Detta får dock inte leda till ett förlamat förhållningssätt.
Bara kravet på en mindre styrd vård och med mer inflytande från professionen på vårdens mål och processer skulle ge hopp om en klokare framtida ledning.
För den som tvekar inför vad en offentlig debatt kan åstadkomma vill jag påminna om att sjukvården står den svenska allmänheten (väljaren) mycket nära. Förvisso är delar av vården fortfarande riktigt bra. Men för en stor allmänhet är andra väsentliga delar inom sjukvården bekymmersamma. Många anar att något är galet, men har samtidigt svårt att förstå vad det handlar om. Det inkluderar nog många av sjukvårdens makthavare, tror jag.
Varför så svårt att träffa en »kontinuerlig« doktor? Varför stress och ledsam attityd? Varför skickas Hulda hem så tidigt? Varför har humanismen tappat sin självklara ställning inom vården?!
Underskatta inte verkan av en samhällsdebatt! Jag kan se en likhet med skoldebatten (där lekmän bestämmer alltför mycket över lärarnas vardagsarbete på ett liknande sätt). Den debatten har pågått under flera år och har åtminstone gjort allmänhet och politiker mer medvetna om problematiken.
Att läkarkåren har tystnat och att få är villiga att ta chefsuppdrag är Marie Wedin och jag lika ledsna över. Det kan dock inte bero på en personlighetsstörning hos 40 000 läkare. Troligare är att vårt nuvarande system inte tillräckligt uppskattar det engagemanget. Då hjälper det inte att heja på sina kollegor. Förbundet får visa offentligt att nuvarande ordning inte är okej.
När Socialdepartementets chefstjänsteman Roger Molin säger att kritiken mot sjukvårdens styrning är oseriös finns bara två alternativa svar. Alternativet »tystnad« tolkas som medhåll.
Jag förväntar mig inte att förbundet ska bete sig som protesterande franska bönder, bara ett sakligt bemötande från en kompletterande och professionell synvinkel.
Om det behövs kan förbundet sedan två sina händer. Saken är god, minst sagt.
Läs repliken:
Vi måste få andra att förstå vad som krävs
