Den första maj i år träder Socialstyrelsens nya föreskrifter för ST i kraft. En – av många efterlängtad – förändring är att akutsjukvård, som hittills varit tilläggsspecialitet, blir basspecialitet. Det öppnar för sjukhus som satsar på akutsjukvård att utbilda nya akutläkare direkt, utan att man tvingas ta omvägen via exempelvis en ST i internmedicin eller kirurgi.

Förändringen sker samtidigt som intresset för akutläkare är större än någonsin i landet. En enkät som Läkartidningen gjort bland landets 67 sjukhus med dygnetruntöppen somatisk akutmottagning visar att samtliga utom ett av de 27 sjukhus som i dag har specialister och/eller ST-läkare i akutsjukvård anställda önskar att anställa fler.

Samtidigt har många andra sjukhus en önskan om att införa akutläkare. 10 sjukhus har inga akutläkare i dag men har planer på att anställa sådana i framtiden, medan man på 20 sjukhus diskuterar att införa akutläkare utan att det finns konkreta planer. Bara 10 sjukhus uppger att det inte är aktuellt alls att anställa akutläkare.

Att svensk akutsjukvård har vind i seglen är en bild som Katrin Hruska, ordförande för Svensk förening för akutsjukvård, Swesem, delar.

– Det finns absolut ett växande intresse. Skillnaden nu är att intresset kommer från organisationerna, inte från eldsjälar som vill bli akutläkare.

Vad är din förklaring till detta ökande intresse?

– Förr var akutläkare något man talade om utan något grepp om vad det var. Nu börjar det fungera på en del ställen och det finns förebilder att ta efter. Sedan talar man ju om att AT ska försvinna. Många sjukhus bemannar akuten med AT-läkare och har börjat fundera på en annan lösning.

På frågan om vad beslutet att göra akutsjukvård till basspecialitet betyder i sammanhanget svarar Katrin Hruska:

– Det betyder allt! Det gör att sjukhusen vågar satsa på akutläkare som en långsiktig lösning. Innan det stod klart att det skulle bli en basspecialitet var det många sjukhus som funderade på att lägga ned sina akutläkarsatsningar.

Modellen med fasta läkare på akuten med kompetens att ta hand om akuta patienter oavsett åkomma – etablerad sedan decennier i USA, Australien och flera europeiska länder – har de senaste tio–femton åren sakta men säkert vunnit terräng i Sverige.

Men vägen framåt har varit knagglig, och åtskilliga akutläkarprojekt har slutat i diket. Ett bakslag var när akutsjukvård inte fick status av basspecialitet när specialitetsstrukturen gjordes om 2006, utan »bara« blev tilläggsspecialitet.

– Det var jätteolyckligt. Man ska utbilda sig i två specialiteter samtidigt, det gör det dyrt och osäkert och många hoppade av till den and­ra specialiteten, säger ­Katrin Hruska.

Att akutsjukvård alls skulle få specialitetsstatus vid den förra revisionen var inte oomtvistat. I synnerhet internmedicinare var kritiska och varnade för att patientens vård skulle fragmentiseras ännu mer. Det talades om att det bara skulle bli ytterligare ett stopp på vägen mot att få träffa »rätt« specialist (LT nr 50/2002).

I dag har synen på specialiteten förändrats, säger Katrin Hruska.

– Det finns fortfarande de som vill kunna äga sin del av akutmottagningen. Men det är inget principiellt motstånd, det tror jag att vi har kommit förbi. Vi diskuterar hur vi ska göra, inte om vi ska göra det.

Att intresset för akutsjukvård växer innebär förstås en gynnsam situation för de läkare som i dag utbildar sig inom specialiteten. Enligt Läkartidningens enkät finns det sammanlagt 254 läkare som för närvarande utbildar sig till specialister i akutsjukvård.

Av dem har 79 mindre än två år kvar av sin utbildning, och Katrin Hruska tror att många i den gruppen kommer att ansöka om specialistbevis enligt det nya regelverket.

– Jag tror att det är många som väntar på att kunna skicka in sina papper.

Katrin Hruska tror att intresset bland läkare för att söka ST-block i akutsjukvård kommer att öka när det nu blir en »egen« specialitet. En annan sak som kan komma att gynna rekryteringen tror hon är det faktum att allt fler möter specialiteten under utbildningen.

– När fler sjukhus utvecklar akutsjukvård ändrar man i läkarutbildningen så man får lära sig akut kirurgi och akut ortopedi genom att gå med akutläkare.

Något som framgår av Läkartidningens kartläggning är att det är allt fler små sjukhus som satsar på akutläkare. Tidigare har det funnits en uppfattning att akutläkare inte passar så bra där, eftersom det saknas pengar och personal att bemanna akuten med egna läkare. Men Katrin Hruska menar att både stora och små sjukhus behöver akutläkare.

– De små sjukhusen har ofta oerfarna läkare eller AT-läkare, som ska ringa när det är något. Men det svåra är att veta när man ska ringa. Det behövs hög kompetens i första ledet för att det inte ska bli fel, säger Katrin Hruska.

Ett bra exempel är enligt henne Kiruna, där man valt att satsa på akutläkare.

– Där började det med att man tog bort akutkirurgin och lät medicinjouren ta alla patienter och skicka vidare om det var något. Men någon måste ha kompetensen att kunna bedöma om man ska skicka patienten 15–20 mil.

På stora sjukhus, med långt driven subspecialisering, behövs akutläkarna i stället som en triagestation som ser till att patienten hamnar rätt.

– Stora och små sjukhus behöver akutläkare av lite olika skäl, men jag tror att det kommer att finnas i hela landet. Jag ser inget alternativ.