Underskattad prevalens av litiumassocierad hyperparatyreoidism

Autoreferat. Biverkningar vid litiumbehandling i form av bland annat hyperkalcemi och hyperparatyreoidism har konstaterats sedan början på 1970-talet. Litiumbehandling är fortfarande förstahandsbehandling vid bipolära syndrom och i dag behandlas cirka 15 000 individer i Sverige med litium. I tidigare forskning, som huvudsakligen baserats på små patientgrupper och fallbeskrivningar, rapporteras en mycket varierande förekomst av litiumassocierad hyperparatyreoidism och då med begränsad uppföljning. Internationella riktlinjer saknas om handläggningen av hyperkalcemi vid litiumbehandling. Vår studie avsåg att beräkna förekomsten av litiumassocierad hyperparatyreoidism och baseras på det hittills största patientmaterialet i engelsk litteratur [1].

Totalt rekryterades 423 patienter (varav 59 procent kvinnor) med pågående litiumbehandling från affektiva mottagningar i Jönköpings och Örebro län. Ungefär två tredjedelar (66 procent) av de tillfrågade deltog i studien. En biokemisk definition av litiumassocierad hyperparatyreoidism formulerades (Fakta 1), journaler granskades och relevanta laboratorievärden inklusive kalcium, kreatinin, parathormon (PTH) samt D-vitamin dokumenterades. Medelåldern för hela gruppen var 57 år, men för dem med litiumassocierad hyperparatyreoidism var den 65 år. Behandlingstiden var i genomsnitt 13,5 år. Prevalensen av litiumassocierad hyperparatyreoidism beräknades vara 18 procent och ytterligare 20 procent hade episoder av hyperkalcemi. Endast 5 patienter (1 procent) hade genomgått paratyreoideakirurgi och ytterligare två bedömdes inför eventuell kirurgi, men valde konservativ behandling. Operationsindikationer var svåra att identifiera men handlade främst om ständigt ökande kalkvärde.

Studien visar att prevalensen av litiumassocierad hyperparatyreoidism är hög samt att dessa patienter varken bedöms för kirurgi eller opereras i någon större utsträckning jämfört med patienter med primär hyperparatyreoidism, där en av tio bedöms genomgå operation [2]. Anledningen till detta är oklar och kan möjligen bero på begränsad kunskap kring den underliggande patofysiologin eller kirurgins betydelse. Kontinuerlig och specifik uppföljning med avseende på paratyreoideafunktion hos kroniska litiumbehandlade patienter rekommenderas starkt.