Patienten var i 50-årsåldern, hade opererats för åderbråck och stod på östrogen. Nu sökte hon vård på akutmottagning sedan det opererade benet hade svällt upp rejält.
Alla inblandade är överens om att det fanns skäl att misstänka att patienten kunde lida av djup ventrombos, DVT. Ändå skickades patienten hem odiagnostiserad och fick först nästa dag, sedan besvären förvärrats ytterligare och hon sökt sig till ett annat sjukhus, diagnos och behandling med heparin.
Kirurgjouren på sjukhuset anser att han handlade patienten enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Värk och svullnad utgör enligt honom inte klara indicier på allvarlig DVT utan symtomen kan även uppstå efter en operation. Avgörande för beslutet att skicka hem patienten blev att den radiologiska underökningen med ultraljud och kärlröntgen inte visade på några proppar. Då det inte fanns tecken på infektion eller blödning valde han att avvakta.
IVO är inte nöjd med svaret och menar att symtom och riskfaktorer innebar att den kliniska sannolikheten för att patienten hade DVT var hög. Med tanke på den allvarliga komplikation i form av lungemboli som detta tillstånd kan leda till bör man enligt IVO utgå ifrån att patienten har en propp till dess att motsatsen bevisats.
Om objektiva metoder som kärlröntgen eller ultraljud inte visar på någon propp är praxis, enligt IVO, att sätta in heparin, en lågriskbehandling, i väntan på eftergranskning eller nya undersökningar. För en patient med uttalade symtom är praxis vidare att patienten läggs in för den fortsatta utredningen, inte minst för att kunna agera snabbt vid eventuell utveckling av lungemboli. Vården av den aktuella patienten uppfyllde därmed inte kraven i hälso- och sjukvårdslagen, vilket kirurgen får kritik för.
När det gäller röntgenundersökningarna, som ju inte visade på någon propp, skriver röntgenläkaren i ett yttrande till IVO att det inte gick att bedöma den del av bäckenvenen som är närmast nedre hålvenen på grund av utebliven kontrastfyllnad. Röntgenläkaren håller med om att det är önskvärt med kontrastfyllnad ända ned i vena cava, men konstaterar att det i praktiken oftast är dålig utfyllnad.
Här invänder IVO att det vid misstanke om propp är avgörande att undersökningen omfattar alla tänkbara vener, och att just bäckenvenerna är ett ställe där det är väl känt att DVT kan bildas. Om en undersökning inte är fullständig på grund av att vissa vener inte omfattats måste den som gjort underökningen förmedla det till den som ansvarar för den vidare utredningen, så att denne kan fatta ett korrekt beslut. Det faktum att röntgenläkaren inte gjorde det när han återkopplade resultatet bidrog till den felaktiga handläggningen och för detta får han kritik från IVO.
