Sammanfattat
Magnetfältstyrka 3 tesla vid magnetresonansundersökning (3T-MR) av hjärnan kan redan de närmaste åren få stor betydelse för klinisk verksamhet och forskningsutveckling på undervisningssjukhusen. Vinsterna med snabb spridning av tekniken till mindre sjukhus för daglig diagnostik förefaller i nuläget relativt marginella. Detta kan dock förändras inom oväntat kort tid; förutsägelser om MR-teknikens utveckling har ofta visat sig vara alldeles för pessimistiska.
3T-teknikens spridning begränsas av att kostnaderna för både maskin och installationsarbeten är högre än för nu gängse fältstyrkor. 3T-tillämpningar i andra kroppsdelar än CNS kommer högst sannolikt att påverka utnyttjandet av högfälts-MR för hjärnan.
Kommentarer över radiologins tekniska utveckling passerar mycket tidigt sitt bäst-före-datum och har en tendens att snabbt bli herostratiskt ryktbara – verkligheten har så ofta överträffat även ganska erfarna bedömares fantasi. Få svenska neuroradiologer utanför Universitetssjukhuset i Lund, inte heller undertecknad, har egen erfarenhet av magnetresonansundersökning (MR) med höga fältstyrkor. De allra flesta kliniska MR-installationer i Sverige arbetar vid 1–1,5 tesla (T).
Elna-Marie Larssons och Freddy Ståhlbergs artikel i detta nummer ger en realistisk bild av de för- och nackdelar som högre fältstyrka ger. I rutindiagnostisk användning ger 3T-system mycket hög kvalitet vid tex T2-viktade bilder och volymavsökningar med tredimensiella gradientekotekniker. Samtidigt rapporteras svårigheter med T1-viktade bilder (sedan länge oumbärliga för karakteristik av morfologi och signal i CNS) i form av långa undersökningstider [1, 2]. Alternativa tekniker finns [1], men tex T1-viktade gradientekobilder har inte sällan en del ofördelaktiga egenskaper. Tekniker med flera parallella spolar kan, förutom den reduktion av artefakter som Larsson och Ståhlberg beskriver, ha mer gynnsamma effekter på signalkvaliteten och/eller undersökningstiden vid 3T än vid tex 1,5T.
De mest påtagliga vinsterna med 3T-tekniken verkar för närvarande i huvudsak finnas inom undervisningssjukhusens verksamhet. Diffusions-MR har snabbt etablerats som diagnostiskt hjälpmedel vid 1,5T och spritts till många större sjukhus, inte bara för undersökning vid strokesjukdomar. Diffusionen karakteriserar inskränkt eller ökad rörlighet av extracellulära vattenmolekyler, vilket bla kan hjälpa oss skilja på »cytotoxiskt« och vasogent ödem. Kvalitetsvinsterna med högre fältstyrkor borde vara lättare att utnyttja om de ökade artefakterna från rörelser, skallben och inducerade »virvelströmmar« kan korrigeras. Tekniker för detta är under framväxt [3].
Principiella begränsningar större hinder än fältstyrka
Möjligheten att visualisera diffusionens riktningsberoende (traktografi) för att ge en bild av framför allt axonpopulationer kan rimligen i en inte alltför avlägsen framtid användas kliniskt för bättre karakterisering av CNS-sjukdomar. Även inom denna teknik förefaller vidareutveckling av analystekniken angelägen och ökad erfarenhet av kliniska tolkningar behövlig innan en spridd användning, oavsett fältstyrka, kan bli verklighet. Onekligen kan det förbättrade signal-till-brus-förhållandet vid 3T bli av stor betydelse för traktografi.
Flera av de kliniska tillämpningsområden där det finns tydliga vinster av ökad fältstyrka är komplementära till andra metoder: tex MR-angiografi (där man räknar konventionell digital angiografi som definitiv metod vid subaraknoidalblödning eller misstanke om intrakraniell kärlmissbildning) och ultraljudsdoppler (som tillgänglig och etablerad konkurrerande metod vid bedömning av halskärl). Inom MR-spektroskopi (MRS) tillåter mer användarvänliga analysmetoder utnyttjande utanför stora, fysikertäta institutioner, men de relativt fåtaliga kliniska tillämpningarna begränsar ännu användningen [4]. De framsteg som 3T-tekniken innebär inom MRS, vad gäller separation mellan metaboliter och förbättrad signal, kommer sannolikt de närmaste åren att påverka forskningen mer än den kliniska spridningen.
Det finns ännu ingen klar konsensus om hur stor roll funktionell MR (fMRI) bör inta som kliniskt hjälpmedel, främst vid preoperativ planering av neurokirurgi. Som forskningsverktyg för studium av normal eller avvikande funktion hos neurongrupper ökar fMRI rimligen sin redan stora betydelse med 3T-tekniken, som också ger förbättrad morfologisk specificitet. fMRI kan i nuläget knappast vara meningsfull att etablera på sjukhus utan neurokirurgiska eller neurologiska kliniker.
Perfusionsbedömning med MR handikappas för närvarande mer av principiella begränsningar och mindre av fältstyrkeaspekter. Hindren utgörs alltså snarast av fysikaliska begränsningar och relativt inexakta matematiska modeller för beräkning av framför allt blodflödet i hjärnan och av den tämligen begränsade inblick vi kan få i cerebral patofysiologi med hjälp av enkla parametrar som blodvolym och blodflöde.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
