Nedsatt sekretion av magsyra kan leda till överväxt av patologiska tarmbakterier i magsäck och esofagus, vilket har föreslagits kunna öka risken för nosokomial pneumoni. I denna studie undersöktes om behandling med syrasekretionshämmare kan öka risken för samhällsförvärvad pneumoni.
Forskargruppen utnyttjade en holländsk primärvårdsdatabas för att identifiera patienter som hade fått åtminstone ett recept på H2-receptorantagonist (H2RA) eller protonpumpshämmare (PPI). Diagnosen pneumoni bedömdes vara säker om den stöddes av lungröntgen eller sputumodling, eller trolig om den stöddes av typiska kliniska symtom. Incidensen av pneumoni var 2,4 procent per patientår bland dem som någon gång exponerats för syrahämmare, och 0,6 procent bland de oexponerade.
Indikationen för syrahämmande behandling kan vara relaterad till ökad risk för pneumoni. Därför gjordes inom gruppen som behandlats med syrahämmare en fall–kontrollanalys med matchning för kön, ålder och indexdatum. Bland dem som fått pneumoni sågs större förekomst av diabetes, hjärtsvikt, KOL, lungcancer samt användning av immunsuppressiva medel och antibiotika. Även efter justering för dessa faktorer beräknades risken för pneumoni vara 1,73 och 1,59 hos patienter med pågående behandling med PPI respektive H2RA, jämfört med patienter som behandlats tidigare (beräkningarna av relativa risken kontrollerade och omräknade av författarna till detta referat). Risken ökade med större dosering, men avtog med längre behandlingstid.

Resultaten oroar, men det finns flera invändningar. Definitionen av pneumonifall bygger på diagnostiska kriterier som delvis känns främmande för en svensk läkare. Frekvensen av pneumoni är högre än vad som rapporterats från randomiserade kliniska studier med PPI. De statistiska beräkningarna kan inte genomgående verifieras med kontrollräkning utifrån givna data. Och givetvis, justeringen för andra bidragande faktorer kan ha varit otillräcklig.