I 1–2/2005 publicerade Läkartidningen en intervju med narkosläkaren Jonas Holst, som arbetar för Socialstyrelsen. Holst kom till katastrofområdet i Phuket nästan 5 dagar efter tsunamin, på kvällen den 30 januari, tillsammans med ett team av sjukvårdspersonal.
Han säger bland annat att svenskarna fått en fin vård även på de mindre thailändska sjukhusen, samt att samarbetet mellan svenska myndigheter fungerat utmärkt. Vid tidpunkten han var i Phuket-regionen hade det stora flertalet av skandinaver redan evakuerats. Visst är det intressant att höra hans intryck från den senare fasen av katastrofarbetet, men det speglar illa hur situationen tidigare såg ut.
Vården och samarbetet den första tiden
Vi kan rapportera hur vården och samarbetet fungerade under de första fem dygnen, innan Jonas Holst var på plats. Vi befann oss i Khao Lak när flodvågen kom. Tillsammans med en skadad anhörig vistades vi på ett mindre (217 bäddar) sjukhus i Phang Nga, som tog emot över 550 registrerade skadade och åtskilliga anhöriga under första dygnet. En betydande andel av dessa var skandinaver som bott i Khao Lak.
Tveklöst gjorde thailändsk personal fantastiska insatser, men det rådde mycket svåra förhållanden. Många av de skadade hade allvarliga infektioner och de sanitära förhållandena var mycket bristfälliga. Hundratals patienter låg direkt på golven och på tältsängar, tätt ihop. Det fanns inga dörrar till salarna och ingen luftkonditionering. Kommunikationsbarriärer rörande symtom och behandling, samt svårighet att få information rörande anhöriga ökade ytterligare den psykiska belastningen för många sängbunda patienter som var helt isolerade språkligt.
Ingen svensk personal första 3 dygnen
Ingen utsänd svensk sjukvårdspersonal fanns på detta sjukhus innan vi lämnade platsen drygt 3 dygn efter katastrofen. Vid evakuering av skadade från Phukets flygplats till sjukhus i Bangkok saknades officiell personal från UD som kunde registrera vilka svenskar som evakuerades och vart de blev transporterade – en uppgift som inte hade varit alltför svår att genomföra. Även i Bangkok hade svenska myndigheter uppenbart stora svårigheter att hålla reda på vilka som behövde hemtransport och var de befann sig.
Jonas Holsts personliga intryck av att samarbetet mellan olika svenska myndigheter fungerade bra delas inte av oss, och inte heller av det stora antal drabbade som vi träffade under de första 5 dygnen efter katastrofen. I stället uttryckte de flesta en stor tacksamhet för den hjälp thailändare gav, och undrade varför den svenska insatsen saknades under de första 5 dygnen.
ST-läkare i psykiatri, Lund
leg läk, professor i neurovetenskap, Lunds universitet
patrik.brundin@neurol.lu.se
