Kontroversiell förgiftningsepidemi lade grund för yrkesmedicinen

Jörgen Malmquist har i Läkartidningens jubileumsnummer 1–2/2004 under rubriken »Sjukdomsföreställningar under 1900-talet« omnämnt kronisk kol-oxidförgiftning, en högaktuell diagnos under tiden för andra världskriget 1939– 1945, som ett exempel på föreställningar som dött ut [1]. Carl-Johan Göthe, Carl Molin och Carl-Gustaf Nilsson hänför den kroniska koloxidförgiftningen till de »yttre miljösyndromen« (environmental somatization syndromes), vid vilka patienterna hänför sin upplevda sjuklighet som orsakad av »exponering för någon konkret kemisk eller fysisk komponent i den yttre miljön …« [2, 3]. Dessa syndrom kännetecknas av »psykogen smittsamhet och klustertendens och kan ge upphov till utbredda epidemier, som kan underblåsas av massmedias rapportering«.
I denna artikel vill jag skildra den åsyftade »förgiftningsepidemin« från idéhistorisk synpunkt [4]. Existensen av ett särskilt sjukdomstillstånd orsakat av långvarig subklinisk exponering för kol(mon)oxid har varit (och är fortfarande) föremål för en vetenskapsbaserad kontrovers. Av speciellt intresse är den betydelse som en enskild läkares övertygelse har haft för accepterandet och spridningen den »nya« diagnosen kronisk koloxidförgiftning och patienternas ekonomiska fördelar av diagnosen ifråga.Gengasfaran initierade också bildandet av yrkesmedicinska sjukhusenheter.

Akut gengasförgiftning
Andra världskriget medförde starka importrestriktioner för flytande bränslen (petroleumprodukter). För att kompensera bortfallet tillverkades aggregat för generering av brännbar gas, »gengas«.
Gengas innehåller 20–30 volymprocent koloxid [5, 6]. Antalet gengasdrivna fordon (bilar, bussar, traktorer etc) ökade från cirka 1500 vid årsskiftet 1939–1940 till troligen över 100000 vid krigsslutet 1945 [5, 6]. Gengasaggregat tillverkades av många småföretag, och också i bilgarage och -verkstäder kunde arbetarna utsättas för en riskabel exponering för den luktlösa och giftiga koloxiden. 1940 registrerades i den officiella statistiken 60 fall av akut koloxidförgiftning, varav 7 med dödlig utgång. 1942 var antalet inte mindre än 1135, varav 13 dödsfall [7]. Som Malmquist påpekar är det inte att undra på att »gengastidens akuta kolmonoxidförgiftningar skapade skräck för giftgas« [1].

Kronisk gengasförgiftning
Tidigare hade »kronisk koloxidförgiftning« betecknat ett sjukdomstillstånd or-sakat av upprepade akuta intoxikationer – alltså ett följdtillstånd (sequela) till akuta sjukdomsepisoder. 1920 hade emellertid L Lewin i en monografi, »Die Kohlenoxydvergiftung«, hävdat att långvarig exponering för lägre koncentrationer av koloxid och utan akuta förgiftningsepisoder också kunde ge övergående eller bestående sjukdom. I tyskspråkig litteratur utkristalliserades triaden trötthet, huvudvärk och yrsel som typisk för kronisk koloxidförgiftning enligt denna definition [8]. Det rörde sig mest om enstaka kasuistiker fram till andra världskriget, då diagnosen blev aktualiserad i samband med användningen av gengas.
På basen av personliga erfarenheter uppmärksammade överläkaren vid medicinkliniken, Sabbatsbergs sjukhus, do-cent Ernst B Salén, syndromet under våren 1940 (se citat ovan). Tillsammans med doktorerna Sigyn Almgren och Arvid Wretlind undersökte han chaufförer och arbetare på bilverkstäder och garage i Stockholm [9]. Av 126 undersökta uppgav sig 77 (61 procent) ha besvär av en eller annan art, vanligast »abnorm trötthet mot arbetsdagens slut, slöhet samt huvudvärk«. För att studera expone-ringsgraden togs blodprov för koloxidhemoglobin (COHb) före arbetets början och efter arbetsdagens slut. I genomsnitt låg COHb mellan 2,0 och 3,6 procent före och mellan 5 och 16 procent efter arbetet. Salén ansåg att koncentrationer över 10 procent innebar risk för koloxidförgiftning [9, 10].
Vid Svenska föreningens för invärtes medicin årsmöte i december 1940 rapporterade han på basen av detta material »den rätt vanliga förekomsten av smygande subkronisk eller kronisk CO-förgiftning för vars bekämpande snara och effektiva motåtgärder voro av nöden« [7, 9].

Råd och föreskrifter utarbetades
Myndigheterna insåg tidigt riskerna med gengasanvändningen. Statens industrikommission hade hand om de övergripande industriella frågorna och Bränslekommissionen om import och inhemsk produktion av industribränslen. Bränslekommissionens gengasnämnd, 1940 omdöpt till Gengasbyrån, tog hand om gen-gasproblemen ur både teknisk och medicinsk synpunkt. I december 1940 utsågs Ernst B Salén till verkställande ledamot i Gengasbyråns medicintekniska nämnd [10]. Han fick därigenom ett starkt inflytande på myndigheternas information till allmänheten om gengasens faror.
En rad föreskrifter och råd för undvikande av gengasförgiftning utarbetades, bland annat den s k Gengasbroschyren (»Gengasen, Din fiende, Din vän«, 1943) och en film om riskerna med gengasexponering. I denna upplysningsverksamhet bidrog ett flertal LO-fackförbund som bildade en särskild Fackförening-arnas gengaskommitté. Denna förmåd-de tillsammans med medicintekniska nämnden regeringen att acceptera den kroniska gengasförgiftningen som yrkessjukdom, vilket bekräftades genom en lagändring 1941 [6].

Gengaskliniken vid Sabbatsberg
Salén specialiserade sig tidigt på omhändertagande av misstänkt koloxidförgif-tade patienter, och i april 1941 inrättades med statligt och kommunalt stöd en specialklinik vid Sabbatsbergs sjukhus (Stockholms stads gengasklinik). Den innefattande såväl öppen mottagning som ett tiotal vårdplatser [6, 7]. Den förestods av Ernst B Salén, som biträddes av Sigyn Almgren och efter hand ytterligare tre läkare. 1949 överflyttades verksamheten till Södersjukhuset, då i form av en poliklinik med Almgren som tillförordnad överläkare.
Salén och Almgren publicerade under de följande åren ett flertal artiklar baserade på klinikens resultat i svenska och tyska tidskrifter [6, 7, 9-13]. De ansåg att kronisk koloxidförgiftning var vanligt förekommande. Det var inte bara gengasdriften som var farlig. Lysgas användes allmänt i hushållen och hade tidvis under krigsåren högre koloxidhalt än vanligt, ved- och torveldning gav kolos [13, 14].
Den kroniska koloxidförgiftningen kännetecknades av den ovannämnda triaden av trötthet, huvudvärk och yrsel, varvid symtomen ofta kom successivt och i denna ordning, enligt Salén. Därtill registrerades emellertid en lång rad and-ra neurologiska och psykiatriska besvär. [10-12]. Man trodde att långvarig koloxidexponering gav nedsatt tolerans för gasen och småningom organiska skador, framför allt i hjärnstammen. Man försökte objektivera koloxidexponeringen genom bestämning av COHb, men då halten sjunker relativt snabbt efter aktuell exponering var det i praktiken svårt att genomföra detta på ett bedömbart sätt, och därför underläts denna undersökning i flertalet fall. I viss utsträckning fick man hjälp av sotarmästare, yrkesinspektörer med flera att göra en teknisk undersökning av misstänkt gasläckage. De kliniska symtomen samt möjligheten av skadlig koloxidexponering ansågs av läkarna vid gengaskliniken som tillräckliga för diagnos (om annan påtaglig sjukdomsorsak inte kunde påvisas) [10-13].
De två läkarna hade en uttalad ambition att bearbeta sitt material vetenskapligt och hoppades finna objektiva metoder att fastställa diagnosen. Man sam- arbetade därvid med andra kliniker [6, 8, 10-12]. För utredning av yrsel och ögonsymtom utarbetades särskilda oto- och oftalmoneurologiska undersökningsmetoder [15, 16]. Man gick så långt att man utsatte ett urval av patienterna för provokation med alkohol (patienterna visade ofta nedsatt tolerans) och med koloxid-inhalation (patienterna tycktes ofta visa en ökad känslighet med subjektiva symtom i tidssamband med inhalationen) [6, 17]. EKG rapporterades ofta vara patologiskt, likaså EEG.
Många patienter klagade över minnes- och koncentrationsstörningar, affektla-bilitet m m, vilket av psykiatrer beteck-nades som ett »neurasteniskt–amnestiskt symtomkomplex« och tolkades som ett uttryck för en organisk hjärnskada [18].

Epidemi av kronisk koloxidförgiftning
Den öppna mottagningen vid gengaskliniken, Sabbatsbergs sjukhus, fick snabbt en stor omfattning. Kliniken tog emot remissfall huvudsakligen från Stockholm men även en del fall från »lands-orten«.
Den kroniska gengasförgiftningen spred sig som en formlig epidemi. Enligt Salén var 1940 endast tre säkra fall bokförda. »1941 springer antalet upp till 1304, 1942 till 2578. Härmed har den kroniska gengasförgiftningen blivit vår vanligaste yrkessjukdom och än mer: de här anförda siffrorna famna förmodligen ej på långt när alla fall därav. Det troliga är att frekvensen är mer än det dubbla« [7]. Under tiden april 1941– juni 1945 hade man vid kliniken i fråga undersökt 4342 män som gengasförgiftats i sitt arbete och 122 kvinnor som gengasförgiftats på annan plats [12]. Av de 600 patienter som förgiftats från annan koloxidkälla 1946–1948 var där-emot 317 (52 procent) kvinnor [13].
Från Danmark rapporterade Grut en hög frekvens av CO-påverkan hos yr- keschaufförer i Köpenhamn som körde gengasdrivna fordon [19, 20], och liknande resultat erhölls vid undersökningar i Norge och i Finland [21, 22], även om man inte kom upp i samma procenttal som Salén–Almgren. Men i Europa för övrigt var diagnosen kronisk koloxidförgiftning mindre vanlig. Det föreföll som om det var ett övervägande skandinaviskt problem [8, 23].

Kritik mot verksamheten
Det stora antalet sjukskrivningar och arbetsskadeintyg medförde problem inte minst för Stockholms stads spårvägar. Försäkringskassorna, försäkringsbolagen och Medicinalstyrelsen började dra öronen åt sig, i synnerhet som den kroniska koloxidförgiftningen tycktes vara en utpräglad Stockholmssjukdom. Av samtliga år 1949 till Riksförsäkringsanstalten anmälda fall, som uppgivits förorsakade av koloxid uppkommen vid eldning, kom inte mindre än 96 procent från Stockholm. Från Göteborg anmäldes omkring 2 procent av hela antalet, medan Malmö inte rapporterade några fall alls [24].
Till den efter hand tilltagande misstänksamheten bidrog en rapport från bruksläkaren i Fagersta, Elis Folkeson, i Svenska läkartidningen 1944, att akut koloxidförgiftning var vanlig men »kronisk koloxidförgiftning« däremot inte alls var något problem vid denna starkt exponerade arbetsplats [25]. Arbetarna vid smältugnarna var vana vid »gasning« med huvudvärk, yrsel och medvetanderubbning men brukade återkomma till arbetet efter en natts vila och klagade inte över kvarstående besvär.
Sommaren 1945 startades en statlig gengasklinik vid Karolinska sjukhuset. Vid ett möte i Svenska Läkaresällska-pet den 4 juni 1946 redogjorde G Wohlfart, B Gullberg och Å Swensson för det första årets resultat [26]. Under tiden 1 juli 1945–30 april 1946 hade 688 patienter registrerats vid gengasmottagningen på Sabbatsbergs sjukhus, och av dessa hade 562 (82 procent) fått diagnosen kronisk gengasförgiftning. Vid gengasmottagningen på Karolinska sjukhuset, till vilken enligt Medicinalstyrelsens anvisningar vart tredje fall av misstänkt koloxidrelaterad sjukdom remitterats, ställdes under samma tidsperiod denna diagnos på 56 av 472 undersökta (12 procent), medan 98 (21 procent) hade osäker diagnos – tillsammans cirka 33 procent. Vid den efter rapporten följande diskussionen menade Wohlfahrt rentav att »utan tvivel har en Ôgengasneuros´ av betydande dimensioner förefunnits i vårt land under de sista åren«. Den kunde liknas vid »Ôarsenikförgiftnings´-epidemien här i landet vid seklets början«.
Sedan Stockholms stads hälsovårdsnämnd i en skrivelse till Medicinalsty-relsen ifrågasatt diagnostiken vid Sabbatsbergs/Södersjukhusets gengasklinik gjorde A Ahlmark, Å Swensson och S Wohlfahrt ytterligare en skarp vidräkning av verksamheten därstädes, redovisad i två artiklar i Svenska läkartidningen 1952 [24, 27]. Man gick så långt att man ingående granskade 20 fall som Almgren i sin artikel i Svenska läkartidningen 1949 angett som typiska. Det visade sig att en majoritet av patienterna hade dominerande psykiska besvär och att uppgifterna om koloxidexponering oftast var vaga. Det rörde sig inte enbart om arbete med gengasaggregat utan om upplevelsen av gaslukt från läckande skorstensstockar och spisar i hemmet m m. Sammanfattningsvis fann man att »nödvändig expositionsutredning, ingående klinisk analys samt differential- diagnostisk bedömning och diskussion É i stor utsträckning är ofullständiga eller saknas« [24].
Man anmärkte också på behandlingen av patienterna vid Salén–Almgrens klinik [27]. Det ordinerades månadslånga vistelser på landet, och vid den omfattande återbesöksmottagningen praktiserades en uttalad polyfarmaci med bland annat upprepad syrgasbehandling och vitamininjektioner. Många patienter blev enligt Ahlmark och medarbetare därvid starkt fixerade vid sjukdomsdiagnosen och bidrog till att »smitta ner« nysökande patienter.

Diagnosen ifrågasatt
Det är att märka att även Ahlmark och medarbetare vid den statliga gengas- kliniken på Karolinska sjukhuset trodde på existensen av ett syndrom orsakat av långvarig eller upprepad koloxidpåverkan men ifrågasatte dess vanlighet och svårighetsgrad. Det neurasteniska symtomkomplexet kunde uppenbarligen ha en annan bakgrund än en kronisk CO-förgiftning. Neurologer med Gunnar Wohlfart i spetsen kritiserade den diagnostiska betydelse man tillmätt de oto- och oftalmoneurologiska fynden – sådana fynd kunde förekomma vid trötthets-tillstånd av annan genes [28]. Också ur teoretisk synpunkt kunde invändningar resas [8]. Koloxiden ackumulerades uppenbarligen inte i organismen, och hur skulle den »tysta« långvariga expone-ringen kunna ge en syrebrist som medförde organiska skador? Den minskade toleransen för koloxid vid långvarig påverkan motsades av djurexperimentella undersökningar [17, 29] och av erfarenheten från bl a järnbruken, där arbetarna tvärtom som regel visade ökad tolerans [8, 25]. Också habituella tobaksrökare var ju långvarigt utsatta för koloxid med åtföljande COHb-stegring (upp till 10 procent eller mera [14, 30]), men det var på den tiden knappast opportunt att skylla långvarig trötthet m m som orsakad av tobaksanvändning.
1955 gav riksdagen Kungl Arbetarskyddsstyrelsen i uppdrag att kartlägga förhållanden som kunde ge upphov till kronisk koloxidförgiftning [8, 31]. I samverkan mellan och under ledning av civil-ingenjören Gideon Gerhardsson (exponeringsstudier) och med lic S Åke Lind-gren studerades förhållandena vid en rad gasverk, järnbruk med flera arbetsplatser. Resultatet publicerades i form av en monografi i Acta Medica Scandinavica 1961 [8].
Lindgren påpekade i sin avhandling att trötthet, huvudvärk, yrsel och sömn-störningar var vanligt förekommande symtom i befolkningen [8, 31]. Bland de koloxidexponerade i Lindgrens eget material var frekvenserna av dessa symtom inte högre än hos kontrollerna. Lindgrens konklusion var att förekomsten av kronisk koloxidförgiftning (utan akuta intoxikationsepisoder) inte var belagd, och han menade att man också på fysiologiska grunder måste ifrågasätta denna diagnos.

Fortsatt vetenskaplig kontrovers
Krigsslutet 1945 innebar att importen av petroleumprodukter snabbt förbättrades, varför gengasen inte längre behövdes. Fallen av akut koloxidförgiftning minskade. Men beträffande begreppet kronisk koloxidförgiftning gick meningarna starkt isär. I en artikel i Svenska läkartidningen 1952 hävdade således rätts-psykiatern Olof Kinberg att dessa fall inte kunde förklaras vara av psykogen natur, utan att det måste röra sig om resultatet av organiska cerebrala lesioner orsakade av koloxiden [32].
Den vetenskapliga kontroversen kom till uttryck bland annat vid en internationell konferens om kronisk koloxidförgiftning i Bad Homburg 1956 [23, 33]. Vid denna var det många deltagare som menade att det rörde sig om »summa-tion av sviter efter lindriga akuta förgiftningar«, medan andra vidhöll uppfattningen att även långvarig exponering för koloxid utan kliniska förgiftningsepisoder kunde framkalla sjukdomstillstånd. Lindgrens monografi kom ut först 1961, men då var den svenska epidemin överspelad. Patienter med trötthet, huvudvärk och yrsel fick nu andra diagnoser. Lindgrens ifrågasättande av diagnosen kronisk koloxidförgiftning i Sabbatsbergsklinikens tolkning ledde emeller- tid till att skadeståndskraven i ett stort antal vilande försäkringsmål avvisades [31].
Hur är inställningen idag till begreppet kronisk koloxidförgiftning? En granskning av handböcker om förgiftningar och artikelsökning via Internet visar att det fortfarande råder oklarheter kring detta begrepp [14, 34-37]. Litteraturen synes mest avhandla akut koloxidförgiftning och dess följdtillstånd, som ibland kallas kronisk koloxidförgiftning. Först COHb-koncentrationer över 15–20 procent brukar ge kliniska symtom, men den individuella känsligheten är starkt varierande [14, 30, 36]. Det finns dock många som hävdar att långvarig exponering för kol-oxid även i lägre koncentrationer (utan episoder av medvetanderubbning) dels kan ge neuropsykiatriska sjukdomsbilder, dels förvärra tidigare manifestationer av koronarinsufficiens [14, 35, 36]. Det är inte enbart hypoxin förorsakad av koloxidens bindning till hemoglobinet som kan ge skador – fri koloxid i vävnaderna kan binda sig till hem i mitokondriernas cytokrom och därigenom påverka cellernas egen syremetabolism [14, 35, 36].


Ett yttre miljösyndrom
Den ovan beskrivna epidemin av kronisk koloxidförgiftning uppfyller upp-enbarligen de kriterier för ett så kallat yttre miljösyndrom som Göthe, Molin och Nilsson lagt fram [2, 3]. Det rörde sig om ett nyligen lanserat sjukdomsbegrepp, kronisk koloxidförgiftning, som hade fått en stor aktualitet genom den utbredda användningen av gengas i Sverige under krigsåren. Gengasen tedde sig som starkt skrämmande genom att den kunde ge svåra akuta förgiftningar, till och med dödsfall.
Läkarkåren anammade troligen till en början ganska allmänt den av Ernst B Salén framförda åsikten att det här rörde sig om en verklig fara för folkhälsan. Myndigheterna och fackföreningarna kände sitt ansvar och bedrev en omfattande upplysningsverksamhet som i sig själv bidrog till allmänhetens rädsla. Pressen bidrog med larmartiklar [8, 27]. Det var lätt att tolka vad vi nu skulle kunna kalla kroniskt trötthetssyndrom, utbrändhet eller depression som en följd av långvarig koloxidexponering.
Epidemin hade den anmärkningsvärda bakgrunden att det var en person (Salén) som var primus motor vid dess uppkomst och förlopp. Salén hade en kombination av personlig övertygelse om sjukdomstillståndets realitet (genom subjektiva, egna upplevelser) och den välkände klinikerns och forskarens auktoritet. Han kom att starkt påverka myndigheternas agerande och gav också LO sitt stöd för dess arbete för att få kronisk koloxidförgiftning erkänd som yrkessjukdom. Hans entusiasm smittade av sig på medarbetarna vid Stockholms stads gengasklinik, och denna kom att fungera som en katalysator för spridningen av rädslan för »CO-påverkan« [27]. Rädslan kom att gripa över från gengasanvändning till potentiell koloxidexpone-ring från gasspisar, eldstäder etc.
Mycket talar för att patienternas ekonomiska intressen av att få diagnosen kronisk koloxidförgiftning påverkade dess utbredning. Genom klassifikationen som yrkessjukdom erhöll patienterna bättre sjukpenning, särskilt sedan tilllämpningsföreskrifterna till lagen 1944 ändrats så, att patienterna skulle tillerkännas hel sjukpenning – mot tidigare högst halv sådan [6]. Försäkringsbolagen fick ta hand om ett stort antal skadeståndskrav mot arbetsgivare [12]. En sammanslutning kallad De yrkesskadades kommitté bildades för att tillgodose patienternas intressen, inte minst i ersättningsfrågor. Kommittén var aktiv med bland annat uppvaktning av myndigheter och kommunala befattningshavare i olika ärenden [27].

Gengasen och amalgamet
Epidemin av kronisk koloxidförgiftning kan ge en tankeställare inför bedömningen av t ex den amalgamsjukeepidemi som härjade i Sverige under 1980- och 1990-talen [38, 39]. Det rörde sig också här om ett förmodat förgiftnings-tillstånd – kvicksilverförgiftning från läckande amalgamfyllningar. Även »amalgamsyndromet« har varit föremål för en intensiv vetenskapsbaserad kontrovers. En kombination av personligt övertygade patienter, läkare och tand- läkare samt politiker drev tesen att det rörde sig om en verklig folkfara. Motståndet mot amalgamanvändning organiserades i Tandvårdsskadeförbundet. Massmedierna, som sedan århundradets mitt framför allt genom TV fått en allt större genomslagskraft, tog tacksamt emot och spred budskapet om den nya folksjukdomen.
Betydelsen av undersökande läkares/ tandläkares förhandsinställning till en sjukdomsdiagnos kan också ses vid amalgamsjukan. Vid amalgamenheten, Akademiska sjukhuset i Uppsala, bedömdes praktiskt taget alla undersökta patienter som amalgamsjuka och ordinerades i stor utsträckning sanering. Vid amalgamenheten, Huddinge sjukhus, ställdes andra diagnoser, och inga patienter bedömdes vara kvicksilverförgif-tade; amalgamsanering ordinerades följaktligen ej [39].

Gengasen och yrkesmedicinen
Riskerna med gengasen medförde ett uppvaknande när det gällde arbetsmiljön, i detta fall exponering för giftiga ämnen. Salén och medarbetare kan kritiseras för att i sin diagnostik främst ha förlitat sig på en ospecifik symtomatologi och inte tillräckligt ha studerat graden av exponering. Salén har inte ens redovisat COHb-värden från sin egen misstänkta period av kronisk koloxidförgiftning.
Salén ivrade emellertid för att existerande gengaskliniker skulle få vidgade arbetsuppgifter och omvandlas till yrkesmedicinska enheter. De två enheterna i Stockholm permanentades också – 1947 på Karolinska sjukhuset och 1951 på Södersjukhuset [40, 41]. En offentlig utredning [40] föreslog 1963 att samt-liga regionsjukhus skulle få yrkesmedicinska kliniker. Det kom emellertid att dröja till senare delen av 1970-talet innan förslaget genomfördes.

Epilog
Efter chefskapet på medicinkliniken vid Sabbatsbergs sjukhus flyttade Ernst B Salén till Södersjukhuset, där han var överläkare för en av de nyinrättade medicinavdelningarna 1946–1953. Han var därefter verksam som privatpraktise- rande läkare i Stockholm. Han var ordförande i Svensk förening för allergologi 1946–1949 och blev 1948 huvudredaktör för Acta Allergologica Scandinavica. 1954 hedrades han med professors namn.
Sigyn Almgren lämnade Sabbatsbergs sjukhus 1951 och blev överläkare vid Beckomberga sjukhus.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Foto: KW Gullers, nordiska museet

Andra världskriget medförde starka importrestriktioner för petroleumprodukter. An-talet gengasdrivna fordon ökade från cirka 1 500 vid årsskiftet 1939–1940 till troligen över 100 000 vid krigsslutet 1945. Utsikt från Grand Hotel i Stockholm.

Foto: Viktor Tornberg

Bil med gengasaggregat, maj 1941. Aggregaten matades med vedflis eller träkol som fick brinna under strypt lufttillförsel. Slaggning och sotning av aggregaten måste göras kontinuerligt och utefter vägarna fanns särskilda »slaggningsplatser« upprättade.