Professor Wasserman hävdade i sin ursprungliga medicinska kommentar att så kallade suicidpreventiva program visats ge en signifikant minskad suicidfrekvens bland unga. När jag nu klargjort att den studie hon hänvisade till inte visade det som hon påstod, återkommer professor Wasserman till studien av Aseltine och DeMartino [1], som jag anklagas för att ha förbigått med tystnad. Publikationen avhandlar dock inte självmord utan »självrapporterade självmordsförsök« som är ett annat fenomen.
Intressant nog beskrevs interventionen enligt följande av forskarna: »SOS promotes the concept that suicide is directly related to mental illness, typically depression, and that suicide is not a normal reaction to stress or emotional upset.«
Detta är just den tes jag hävdar. Författarna fortsätter: »More adaptive attitudes toward depression and suicide … were both significantly associated with a lower probability of self-reported suicide attempts. When we controlled for these variables … the effect of the program … was no longer statistically significant.«
Jag vill därför upprepa min enligt professor Wasserman alltför enkla slutsats att självmord hos barn och unga förebyggs säkrast genom att tillförsäkra även dessa grupper effektiv behandling mot depression.