I Läkartidningen nr 16 redogörs för lagar som styr allmänhetens insyn i forskningen vid universitet och högskolor. Liksom vid andra statliga myndigheter är universitetens forskningsmaterial underkastade regler om allmänna handlingars offentlighet. Det innebär i praktiken att utomstående har rätt att ta del av material, även integritetskänsligt sådant, om det inte skyddas av Sekretesslagen.
Företrädare för medicinsk forskning, som Läkartidningen varit i kontakt med, bekräftar att kunskapen om hur integritetskänsligt patientmaterial ska hanteras ofta är mycket bristfällig bland forskare.
– Händelseutvecklingen i Göteborg rörande professor Christopher Gillbergs forskningsmaterial är upprörande och den tog oss alla på sängen. Det är alldeles uppenbart att kunskapen bland oss forskare om vilka regler som gäller är för liten, säger Bertil Lindahl som är ställföreträdande chef för Uppsala kliniska forskningscentrum, UCR.
– Det är mycket svårt att förstå att den typen av forskningsmaterial kan betecknas som offentliga uppgifter. Man kan fråga sig om lagstiftaren överhuvudtaget tänkte på att den här situationen kan uppstå, då lagen konstruerades.
UCR har ett 40-tal anställda och erbjuder bland annat rådgivning och stöd till forskare vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset som bedriver klinisk forskning. Bertil Lindahl menar att en översyn av lagstiftningen måste diskuteras om »problemet« med att utomstående begär insyn skulle bli vanligt.
– Det är möjligt att det krävs en lagändring. Men steg ett måste ändå vara att vi skapar oss en klar bild över vad som egentligen gäller, säger Bertil Lindahl. Själv är han klar över hur han personligen skulle förfara om någon utomstående begärde ut integritetskänsligt forskningsmaterial.
– Jag skulle krångla så mycket som möjligt, tills jag blev tvungen att lämna ut det. Det finns en intressekonflikt som är mycket problematisk. Å ena sidan kräver Etikprövningsnämnden av oss att vi lovar patienterna att uppgifterna är konfidentiella, det måste vi skriva i alla våra papper. Men det är ju egentligen en lögn, eftersom vi å andra sidan kan bli tvungna att lämna ut uppgifterna till utomstående.
Hot mot universitetens patent
Möjligheten för utomstående att ta del av forskningsmaterial är inte bara en fråga om att värna den enskilde patientens integritet. Det finns också en ekonomisk aspekt som blivit allt viktigare för universitet och högskolor: de medel som forskningsresultat kan generera genom nya patent. Det menar Jan Nilsson, dekanus vid medicinska fakulteten vid Lunds universitet och den som har det övergripande ansvaret för all forskning och forskarutbildning vid fakulteten.
– Generellt sett är det ett stort problem eftersom lagstiftningen tillåter vem som helst, även företag, att begära ut resultat av forskning. Jag har aldrig varit med om att det hänt, och skulle det bli vanligt kan det få katastrofala följder eftersom det skulle kunna omöjliggöra för oss att patentera forskningsresultat. Den möjligheten är livsviktig inte bara för oss som enskilt universitet utan för hela landets ekonomi, säger Jan Nilsson.
Alf Bohlin, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet, skriver i rapporten Offentlighet & Sekretess i myndighets forskningsverksamhet att även handlingar i pågående forskningsprojekt är att betrakta som »faktiskt handlande«. Det innebär att reglerna om allmänna handlingars offentlighet även gäller sådant material, vilket förvånar dekanus Jan Nilsson i Lund.
– Jag trodde det bara gällde avslutade projekt, och jag tror de flesta medicinska forskare inte känner till att det förhåller sig så, säger Jan Nilsson.
– Överlag är min erfarenhet att kunskapen om juridiska regler är ganska dålig bland medicinska forskare. Den förbättrades dock i samband med införandet av den nya Biobankslagen, som innebar en översyn av hur man som enskild forskare handskas med patientregister.
Insikten om att utomstående kan begära ut även mycket integritetskänsliga handlingar har fått den medicinska fakulteten i Lund att agera. Nu pågår en genomgång av de föreskrifter som gäller, och under våren ska nya riktlinjer presenteras för hur forskare ska handskas med sådant material.
– Inte minst Gillbergaffären i Göteborg har lett till att vi behöver en generell uppstramning av våra rutiner, säger Jan Nilsson, som tror att det inom ramen för den nuvarande lagstiftningen går att skapa bra rutiner för att värna integriteten hos patienter som ingår i studier.
– Det finns goda möjligheter att skydda den enskildes integritet genom att exempelvis använda kodade patientdatabaser. Jag tror att vi handhar den typen av data bättre idag än för några år sedan, säger Jan Nilsson.
Gällande lag garanterar integritetsskydd
Även Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, har nu börjat agera i den här frågan. I styrelsen för SUHF ingår Gunnar Svedberg, rektor för Göteborgs universitet och en av dem som nu åtalats av Justitieombudsmannen för hanteringen av ärendet med Christopher Gillbergs forskningsmaterial, vilket begärts ut av utomstående.
Gunnar Svedberg hade helst önskat att frågan om bland annat regelverket rörande hantering av forskningsmaterial utretts centralt, av Högskoleverket eller Vetenskapsrådet. Men en propå om det för ett par månader sedan möttes med svaret, att det rör frågor som de enskilda universiteten måste ansvara för. Nu har Gunnar Svedberg istället initierat en diskussion om detta i SUHFs styrelse. Själv har han fått i uppdrag att till nästa styrelsemöte i juni ta fram förslag på hur man kan gå vidare med en eventuell utredning.
– Högskoleverket är vårt kontrollorgan och jag tycker det är mycket märkligt att verket så lättvindigt skickade tillbaka frågan till oss, säger Gunnar Svedberg.
Gunnar Svedberg anser inte att den primära målsättningen är att få till stånd en ändring av nuvarande lagstiftning, även om det i en förlängning kan bli en konsekvens av en eventuell utredning.
– Följer man den nuvarande lagstiftningen och säkerställer att forskare som är projektansvariga tolkar den rätt, ska den fungera. Lagen ger bland annat möjlighet till förbehåll då uppgifter lämnas ut och sådana ska kunna garantera integritetsskyddet, säger Gunnar Svedberg.
– Men många forskare upplever att det är ett problem att förklara vad man kan lova och vad man inte kan lova ifråga om sekretess, och det behövs tydligare riktlinjer för det. Det gäller kanske framför allt inom den medicinska forskningen.
Parallellt med att Gunnar Svedberg förbereder förslag till SUHFs styrelse för en kommande utredning, ska man vid Göteborgs universitet se över vad som kan göras på det lokala planet. Genom att utgå från några aktuella forskningsprojekt i Göteborg ska problemställningarna identifieras, och de ska ge en uppfattning om hur riktlinjer för hantering av integritetskänsligt material skulle kunna vara formulerade.
– Men det är märkligt att det ska behöva gå så långt, som i fallet med Gillbergs forskningsmaterial, för att man ska börja se över vad som egentligen gäller. Det enda positiva med det ärendet är väl att vi nu börjat arbeta med dessa frågor, säger Gunnar Svedberg.
Även vid Uppsala universitet kan det bli aktuellt med tydligare riktlinjer för hantering av integritetskänsligt forskningsmaterial, berättar universitetets rektor Bo Sundqvist, som dessutom är ordförande i styrelsen för SUHF.
– Om SUHF bestämmer sig för att inte gå vidare och genomföra en utredning, så kommer vi säkert själva att agera lokalt för att öka kunskapen bland forskarna. Som jag själv ser det handlar det egentligen om frågor som varje enskilt lärosäte bör ta ett eget ansvar för, säger Bo Sundqvist.
– Är kunskapen om vilka lagar som gäller för den här typen av material så dålig som nu tycks vara fallet, är det bråttom att något görs.
Från Läkartidningen nr 16/2005
