Nej, det var inget olycksfall i arbetet. Jag måste göra Rolf Zetterström besviken på den punkten. När vi 25 verksamhetschefer från barn- och ungdomspsykiatrin i hela landet skrev en artikel om de apatiska barnen i Dagens Medicin [1] så var det inte alls, som han hoppas eller befarar [2], dåligt genomtänkt. Det var mycket värre än så.

Grundlig diskussion
När vi verksamhetschefer från barn- och ungdomspsykiatrin möttes i Sigtuna den 10–11 mars 2005 ägnade vi åtskilliga timmar åt frågan om de apatiska barnen. Bakgrunden var självklart att vi har stor erfarenhet av vården av dessa barn, de finns hos oss, de finns i våra verksamheter, de har ett stort lidande och de och deras familjer har ofta behov av omfattande vårdinsatser. Kort sagt: Det är vårt ansvar att se till att de får så god vård som det någonsin är möjligt. Därför hade vi den här överläggningen, beskrev för varandra vilken vård vi prövat, hur den fungerat och vilka slutsatser vi dragit.

Har mött många av barnen
De erfarenheter som fanns samlade i gruppen var väldigt många. Jag är övertygad om (utan att ha räknat) att vi som möttes i Sigtuna tillsammans på olika sätt kommit i kontakt med merparten av de ca 400 apatiska flyktingbarn som funnits i Sverige sedan 2003 [3]. Det betyder också att vi har oerhört mycket erfarenhet av att ha prövat olika vårdformer för att möta de här barnens och familjernas stora vårdbehov. Det är detta som är grunden för vår artikel.
Vad som får Rolf Zetterström att tro att vår artikel var dåligt genomtänkt framgår inte av hans inlägg. Jag kan bara gissa. Kanske ogillar han det vi skriver – och förutsätter därför att vi inte tänkte efter. Per definition, så att säga.

Omsorgen om barnen
Rolf Zetterström skriver att verksamhetschefernas inlägg tyder på att de inte vill befatta sig med de här barnen. Han har fel i sak – det var ju just omsorgen om barnen som gjorde att vi över huvud taget skrev artikeln. Men framför allt förstår jag inte vad han finner i vår artikel som skulle tala för att vi inte vill befatta oss med de apatiska barnen. Han exemplifierar inte.

Stötta föräldrarna
Vi beskriver vikten av att stötta föräldrarna i deras föräldraroll, vikten av en noggrann vårdplanering, vikten av att förutom våra egna insatser inom barnpsykiatrin också mobilisera samverkanspartner, hemsjukvård, socialtjänst, skola, barnmedicin, vuxenpsykiatri. Vi beskriver också nödvändigheten av att – när det somatiska tillståndet så kräver – barnet läggs in på barnklinik och att barnpsykiatrins roll bör innefatta såväl direkt arbete med familjen (bl a via hembesök) som handledning till övriga vårdgivare. Jag kan inte, hur jag än läser, göra tolkningen att vi inte skulle vilja befatta oss med de apatiska barnen.

Förordar öppenvård – inte inläggning
Eller handlar det om att vi skriver att vi inte förordar inläggning på barnpsykiatrisk klinik? Och att det då kanske tolkas som en ovilja mot att behandla? Men anledningen till att vi i första hand förordar vård i samordnade, öppna vårdformer är ju inte att vi inte vill ge dessa barn den vård de behöver. Anledningen är att vår samlade erfarenhet (och den är som sagt omfattande – även av slutenvård för den här målgruppen) leder till slutsatsen att klinikvård inte leder till förbättring utan tvärtom riskerar att försämra tillståndet.

Regression och överlämnande av ansvar
Denna slutsats överensstämmer för övrigt också med slutsatsen i Andreas Tunströms rapport från 2004 [4]. De enkätsvar (från 28 BUP-kliniker i hela landet, gällande ca 160 barn) som ligger till grund för den rapporten ger också ett entydigt svar beträffande erfarenheterna av inläggning på barnpsykiatrisk klinik av de här barnen: Det som överallt framhålls är en försämrad funktionsnivå hos både barn och föräldrar. Man pekar på regressionsprocesser, passivisering, institutionalisering och att föräldrarna överlämnar ansvaret på personalen [4, sidan 10].

Ännu ett obelagt påstående
Rolf Zetterström skriver vidare att vår artikel är »tillagsinställd« gentemot officiella beslutsfattare. Uppriktigt sagt förstår jag inte vad han menar med det heller. Huvudinnehållet i vår artikel är en beskrivning av hur våra samlade erfarenheter kunde läggas samman till en struktur för hur vården bör bedrivas.
Jag kan inte påminna mig att jag hört eller läst några uttalanden från officiella beslutsfattare (vilka det nu är som avses) i den frågan. Den myndighet som rimligen kunde ansvara för frågan om behandling och sjukvårdens ansvar, dvs Socialstyrelsen, har ju ännu inte uttalat om detta.

Förändra asylprocessen
Det enda vi yttrar oss om, utöver frågan om vårdstruktur, är när vi skriver: Om man på ett grundläggande sätt ska åtgärda problemet så behöver man förändra asylprocessen utifrån barns och familjers behov. Där riktar vi oss till officiella beslutsfattare, riksdag och regering. Men tycker Zetterström att den formuleringen är ett uttryck för tilllagsinställning? Och i så fall i förhållande till vem eller vilka beslutsfattare?
Och så ytterligare en undran: Rubriken på Zetterströms artikel är »Sprickorna inom barn- och ungdomspsykiatrin måste repareras«. Vari sprickorna skulle bestå framgår sedan inte av artikeln, bara att de är djupa. Eftersom han inte förklarar vad han tror om detta, så har jag svårt att förhålla mig till hans uppmaning.

Vad är det som är så förfärligt?
Zetterström använder starka ord. Han skriver att det var beklämmande att läsa vår artikel. Han har läst den med bestörtning. Men ingenstans berättar han om vad det var som gjorde honom så beklämd och bestört. Efter hans inlägg i Läkartidningen har jag läst vår artikel om och om igen och försökt förstå vad det kan vara som han reagerade så starkt på. Men jag förstår det inte. Jag förstår inte detta angrepp och misstänkliggörande av oss företrädare för en stor del av barnpsykiatrin i Sverige. Vad är det vi har skrivit som är så förfärligt?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.