Den 64-åriga kvinnan hade tidigare genomgått en galloperation. Den 22 augusti 2004 insjuknade hon med buksmärtor och illamående.
Två dagar senare sökte hon vid vårdcentralen och undersöktes av distriktsläkaren. Enligt journalen hade hon värk i buken, som var uppsvullen. Hon hade ätit dåligt och mått illa, men hon hade inga urinvägssymtom. Vid undersökningen var buken mjuk men ömmade nedtill vänster. Provtagning visade på lågt CRP men vita blodkroppar i urinen.
Distriktsläkaren ställde diagnosen urinvägsinfektion och skrev recept på antibiotika och smärtstillande medel. Han ringde kvinnan dagen därpå, men kunde inte nå henne.
Hon hade samma dag remitterats av en annan läkare till sjukhus. Där hade man till en början svårt att bedöma hennes besvär. Det visade sig så småningom att hon hade tarmstopp och hon opererades.
Patienten anmälde distriktsläkaren. Hon berättade bland annat att eftersom hon mådde mycket dåligt, var likblek, hade mycket ont och knappt kunde gå ordnade hennes arbetskamrater så att en läkare kom till hennes arbetsplats och undersökte henne. Han remitterade henne till sjukhus där hon nästa dag opererades för tarmvred och sammanväxningar i bukhålan.
»Insåg misstaget – dagen efter«
Ansvarsnämnden läste patientens journaler och tog in yttrande av läkaren.
Denne medgav att han gjorde en felbedömning när han inte förstod hur allvarligt sjuk patienten var. Det var ett allvarligt misstag att inte genast hänvisa henne akut till sjukhus. Detta insåg han själv också, men tyvärr först följande dag, berättade distriktsläkaren.
Då sökte han kontakt med patienten per telefon. Han ringde sedan hennes hemnummer upprepade gånger varje dag. Detta dock förgäves tills hon svarade och kunde berätta att hon just återkommit från sjukhuset och att hon där opererats för tarmvred.
Han erkände redan då, och bad om ursäkt för, sitt allvarliga misstag. Han mindes väl att han sade något om att han i efterhand inte kunde förstå hur han kunde låta henne gå hem, uppgav distriktsläkaren bland annat.
Bedömning och beslut
Utredningen visar att patienten vid distriktsläkarens undersökning anmärkte över illamående och svullen buk. Hennes smärtor var, enligt läkarens journalanteckning, »upptill i buken« och hon hade inga vattenkastningsbesvär.
Det fanns vid sidan av förekomsten av vita blodkroppar i urinen inga symtom eller undersökningsfynd, som talade för urinvägsinfektion, hävdar Ansvarsnämnden.
Patientens symtom och undersökningsfynden var dock sådana att läkaren borde ha remitterat henne till sjukhus akut. Genom sin underlåtenhet har han av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Visserligen har han försökt att få tag i patienten för att rätta till sitt misstag, men felet är ändå varken ringa eller ursäktligt.
Distriktsläkaren får en erinran. ·