En översiktsartikel i Lancet [1] har sammanfattat patofysiologi, diagnostik och behandling av septisk chock. Artikeln, som finns med på Lancets 12-i-topp-lista, ger en översiktlig och bra överblick av nuvarande kunskap inom området.
I ett avsnitt om patofysiologi beskrivs mekanismer och roller för receptorer, leukocyter, endotel och samspelet mellan pro- och antiinflammatoriska mediatorer, organdysfunktion samt betydelsen av genetisk polymorfism för individuell känslighet/sjukdomsgrad vid svår infektion. Polymorfism för cytokiner är mest studerad, (TNF-a, interleukiner), cellytereceptorer (CD14, Toll-liknande receptorer), samt heat shock-proteiner, angiotensin I-konverterande enzym mm.
En förhoppning är att man med genteknik framgent skall kunna identifiera högriskfall.
Författarna pekar på kopplingen mellan säkerställd/stark misstanke om infektion och närvaro av organdysfunktion – inklusive hemodynamiska kriterier på chock – för att säkerställa diagnosen septisk chock. Många gånger blir
diagnosen septisk chock dock baserad på kliniska och laboratoriemässiga kriterier – med blododlingar som kan vara negativa i ca 30 procent av fallen.
Författarna är tveksamma till rutinmässig användning av endotoxinbestämning eller prokalcitonin som markörer för sepsis även om förhoppningar finns att finna mer specifika markörer.
Behandlingsmässigt sammanfattas, om än ytligt, de riktlinjer som redan är väl etablerade – såväl nationellt och internationellt, och som finns utförligt beskrivna i olika konsensusrapporter [2,3]. Av bevisat värde är därvidlag: adekvat antibiotikaval och kontroll av infektionsfokus, intensiv vätskebehandling, vasopressorsubstanser, lågdoskortison och aktiverat protein C.
Artikeln kommenterar även behandlingsrutiner som anses tveksamma eller utan säker effekt. Exempel är antiinflammatoriska läkemedel, blockad av det inflammatoriska svaret (TNF-a, PAF, NO-syntetas mm) som alla varit av tveksamt värde, även om vissa behand- lingsrutiner visat på tendenser till minskad mortalitet.
Behandling med immunglobulin, antitrombin III och vävnadsfaktorhämmare vid ospecifik sepsis har ej heller – enligt stora studier – visat sig öka överlevnaden. Septisk chock är fortfarande förknippad med hög mortalitet, 35–70 procent och med en betydande morbiditet såväl i det korta som i det långa perspektivet.