I sex år vid Umeå universitet och i 15 år vid Göteborgs universitet har jag fungerat som ordförande i etisk nämnd. Som ordförande undertecknade jag beslutet av etiska nämnden vid Göteborgs universitet angående Christopher Gillbergs ADHD/DAMP-forskning. Mot denna bakgrund blev jag kallad som vittne i tingsrättens rättegång mot Christopher Gillberg i Göteborg i maj 2005. I samband med denna rättegång har jag gjort följande reflexioner.
På 1950-talet var det uppenbart att bla läkare vid forskning på människa på ett orättmätigt sätt utnyttjade patienter för att nå forskningsresultat. Detta ledde till att de flesta länder antog den sk Helsingforsdeklarationen, som tillkom 1964. I denna deklaration försökte man så noggrant som möjligt att i paragraftexter reglera forskning på människa.
Det blev emellertid ganska snart uppenbart att Helsingforsdeklarationen, trots dess försök till noggrannhet, var ett för trubbigt instrument för att kontrollera mera känsliga etiska ställningstaganden. Även om forskaren inte bröt mot Helsingforsdeklarationens paragrafer kunde han eller hon likväl på ett otillbörligt sätt utnyttja patienter. Exempelvis kunde proportionen mellan det risktagande som patienten utsattes för och den nytta patienten kunde ha av forskningen vara alltför ogynnsam för patienten.

Nämnder med utökade uppgifter
Man valde då vid lärosätena att inrätta etiska nämnder. Avsikten med dessa nämnder var att de självklart skulle avgöra om den forskning de granskade följde Helsingforsdeklarationen, men de skulle därutöver även avgöra om forskningen var i enlighet med mera känsliga etiska normer som samhället tillämpar men som inte täcks in av deklarationen.
Sammansättningen av de etiska nämnderna var sådan att inte bara fackkunskap fanns representerad utan även lekmän, dvs personer med livserfarenhet som känslomässigt kunde pröva om forskningen följde etiska normer. Dessa bedömningar uppfattades ligga utanför den juridiska bedömningen och utgjorde sålunda ett komplement till Helsingforsdeklarationen. Principer som var viktiga i denna bedömning var exempelvis att det lidande försökspersoner utsattes för skulle stå i proportion till den vinst som patienterna gjorde. Sekretess var viktig och uppfattades vara så viktig att den skulle preciseras både muntligen och skriftligen för patienterna.

Särskilda »monitorerare«
Eftersom viss form av fusk (fejkade data) förekom, begärde de ekonomiska sponsorerna (läkemedelsindustrin) tillsammans med de kontrollerande myndigheterna att man skulle få tillsätta s k monitorerare. Dessa var personer som fick rätt att granska forskningsdata och tilläts då även få tillgång till sjukjournaler. De etiska nämnderna uppfattade sekretessen så viktig att patienter och försökspersoner som ingick i forskning där en monitorerare utsetts skulle ha information om detta före försökets början. Patienterna gavs därmed tillfälle att godkänna detta intrång i deras journaldata. Detta visar vilken vikt etiska nämnder ger sekretessfrågan.
Den etiska nämnden fattar beslut som inte kan överklagas. Den är suverän när det gäller att bedöma känsliga etiska frågor i ett forskningsprojekt på människa, dvs de frågor som ligger utanför de bedömningar som kan göras av rättsliga instanser.
Det var för mig svårförståeligt att kammarrätten tog som sin uppgift att pröva om ett beslut som den etiska nämnden hade fattat i Gillbergärendet skulle följas, och än mer förvånad blev jag naturligtvis när kammarrätten i maj 2004 beslutade att man skulle frångå den etiska nämndens beslut.
Låt mig kort referera ett ärende som liknar Christopher Gillbergs och som behandlades under den tid jag var ordförande i den etiska nämnden vid Göteborgs universitet. Det rörde sig om en forskare som ville få tillgång till forskningsresultat, däribland journaldata, som insamlats av en annan forskare. Båda var respekterade forskare vid det egna universitetet, och det var också uppenbart att forskningsmässiga vinster kunde göras om man frångick sekretesskyddet.
Vid detta ärende valde nämnden likväl att avslå begäran. Det går inte att hävda att man kan frångå sekretess därför att data utlämnas till en annan forskare. Man kan nämligen inte utgå ifrån att forskare har bättre moral än andra människor. Ett påstående om att forskningsfusk föreligger är heller inget skäl för att frångå den etiska nämndens beslut om sekretess.

Exceptionell överprövning
I denna typ av ärenden kan det naturligtvis hävdas att det finns en konflikt mellan särintressen och allmänna intressen. Under mina mer än 20 år som ordförande för etisk nämnd har det inte inträffat tidigare att en rättslig instans åtagit sig att överpröva beslut som fattats i etisk nämnd.
Jag delar inte uppfattningen att det i det aktuella ärendet om Gillbergs forskning skulle finnas sådant särintresse att man skulle åsidosätta den etiska nämndens beslut. Trovärdigheten i de anklagelser om fusk som framförts har, vad jag förstår, bedömts enligt gängse regelverk, varvid utslaget blev att det ej fanns skäl att tro att något fusk har förekommit.
Enligt min mening spårade Gillberg-ärendet ur när kammarrätten åtog sig att pröva sekretessfrågan och när de beslöt att den etiska nämndens tidigare beslut om sekretess skulle frångås. Dels låg detta ärende utanför rättsväsendets uppgift, dels var deras beslut enligt min mening felaktigt.
Som framgår av ovan anser jag att förhållandet att det är en annan forskare som begär utlämnandet av data är betydelselöst. Forskare har i detta sammanhang inget företräde. Skälet att forskningsfusk påstås föreligga är heller inget skäl för att frångå den etiska nämndens beslut. Kontroll av forskningsfusk får inte ske genom att man åsidosätter beslut som fattats av en etisk nämnd.
Tydligen finns inte tillräcklig precisering av de uppgifter som rättssystemet har och de som de etiska nämnderna har vid kontroll av forskning på människa och djur. Jag påminner mig ett yttrande som en tysk forskare gjorde vid en ganska stor etikkonferens på 1980-talet. Han hävdade att etiska nämnder bestående av »vanliga« människor måste finnas vid bedömning av forskning på människor.
Han stödde denna uppfattning på erfarenheten att det i Tyskland på 1930-talet fanns lagar om mänskliga rättigheter liknande dem som numera finns i FN-stadgarna. Likväl kunde skickliga vetenskapsmän tillsammans med jurister under naziregimen tolka dessa lagar så att de ansåg det tillåtet att forska på förståndshandikappade människor.

Vilka följder för forskarsamhället?
En konsekvens av kammarrättens dom, åtminstone såsom den presenterats i massmedier, är att om man är klädd i forskarkläder och påstår att en annan forskare fuskar kan man få tillträde till sekretessbelagda journaldata. Vilka följder skulle detta få för forskarsamhället? Hur reagerar patienterna? Med dagens aktiva patientföreningar sprids snabbt uppfattningen att den sekretess som utlovats inte alltid kan hållas.
Christopher Gillbergs situation var svår. Skulle han följa en dom av kammarrätten, som han kanske finner av flera skäl felaktig? Detta skulle också innebära att han svek de löften som han gett sina patienter. Han var säkert också väl medveten om att förtroendet för forskarsamfundet minskade om löften om sekretess inte hölls. Om jag hade varit i Gillbergs situation hade jag också vägrat efterkomma domen.
Rektorn vid ett universitet är arbetsgivare och chef för universitetets etiska nämnd. I Gillbergärendet lovade Göteborgs universitets rektor att efterkomma kammarrättens dom. Om jag hade varit i rektors situation, hoppas jag att jag hade vägrat efterkomma domen och varit beredd att ta påföljden. Även om jag har stor respekt för rättssamhället hade min moral i detta ärende bjudit mig att vägra efterkomma domen, dels för forskningsklimatets skull, dels också för att hävda den etiska nämndens ansvarsområde.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.