Äldre har fått fler hälsoproblem, men klarar vardagen bättre

De äldre utgör en allt större del av befolkningen, både i termer av absolut antal och i andel av den totala befolkningen. Vi lever allt längre och mortaliteten minskar även bland äldre [1, 2].

En central fråga är om de allra äldsta blivit friskare eller sjukare i takt med att medelåldern ökat. De sammanställningar som gjorts av forskningen på området visar motstridiga resultat, till stor del beroende på vilken tidsperiod som studerats samt vilka hälsoindikatorer som använts [3-7].

Vi beskriver i denna studie, utifrån riksrepresentativa data, hälsoutvecklingen bland de allra äldsta (77 år och äldre) i Sverige under perioden 1992–2011 för en rad hälsoindikatorer. 

Under 1980-talet och fram till mitten av 1990-talet visade Statistiska centralbyråns undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) tydliga förbättringar, framför allt när det gäller äldre personers förmåga att klara vardagliga sysslor och den personliga omvårdnaden [8]. Även flera internationella undersökningar under denna tid visade att andelen äldre med funktionsnedsättningar minskade [4, 9-10]. En studie från Norge visade också förbättringar i funktionsförmåga bland äldre (67 år och äldre) under perioden 1986–2008 [11]. Den positiva utvecklingen var mest påtaglig hos de yngre äldre (67–80 år), medan trenden bland de allra äldsta (80 år och äldre) var betydligt svagare.

Våra resultat från undersökningen om äldres (77 år och äldre) levnadsvillkor (SWEOLD) visade däremot nästan genomgående på hälsoförsämringar under perioden 1992–2002 [12, 13]. Hälsoförsämringarna var tydliga både vad gäller självrapporterade sjukdomar, besvär och test av funktionsförmåga. Andelen som rapporterade problem med att klara grundläggande vardagliga aktiviteter (ADL) förändrades däremot inte under perioden. 

Resultaten från SWEOLD rörande utvecklingen 1992–2002 fick senare stöd från flera studier som också fann hälsoförsämringar bland de allra äldsta från 1990-talet och framåt [14]. Bland annat visade ULF-undersökningarna att den positiva hälsoutvecklingen bland äldre personer som var tydlig från mitten av 1980-talet mer eller mindre hade avstannat tio år senare [8]. Utifrån en genomgång av ett stort antal amerikanska studier konstaterades att tiden med sjukdom och funktionsnedsättning bland äldre ökade under perioden 1998–2008 [5] .

Metod

SWEOLD är en riksrepresentativ studie av levnadsvillkoren bland de allra äldsta (77 år och äldre) i Sverige som genomförts 1992, 2002 samt 2011. Studiens urval baseras på urvalsramen för de nationella svenska levnadsnivåundersökningarna (LNU). Den första SWEOLD-studien (1992) omfattade dem som tidigare deltagit i LNU vid minst ett tillfälle. Vid 2002 års undersökning reviderades urvalskriterierna till att omfatta samtliga individer som tidigare ingått i LNU-urvalet. År 2011 användes samma kriterier som 2002 men de äldsta åldersgrupperna (85 år och äldre) kompletterades med ett överurval, slumpmässigt draget ur befolkningen. Svarsfrekvensen vid de tre undersökningarna beräknade med det senare urvalskriteriet var 90,4 procent (1992), 87,3 procent (2002) respektive 86,2 procent (2011).

Skillnaderna i urvalskriterier påverkar jämförbarheten mellan de olika undersökningsomgångarna. I studien av hälsoutvecklingen 1992–2002 hanterades detta genom att de deltagare från det senare undersökningstillfället som inte uppfyllde de ursprungliga kriterierna exkluderades [12]. I föreliggande studie baseras estimaten i stället på samtliga svarande. Överurvalet i 2011 års undersökning, samt en viss underrepresentation av 77-åringar i 1992 års undersökning, har justerats med vikter.

Urvalet omfattar såväl dem som bor kvar hemma som dem som bor på vård- och omsorgsinrättningar. Intervjuerna har företrädesvis genomförts som besöksintervjuer, men i de fall då det inte varit möjligt eller önskvärt har intervjuerna gjorts över telefon. Då direkta intervjuer inte varit möjliga har indirekta intervjuer (proxyintervjuer) genomförts med anhöriga eller vårdgivare.

De hälsoindikatorer som användes redovisas i Fakta 1.

Analyser

Analyserna av hälsoutvecklingen 1992–2011 gjordes i två steg. I det första skedet studerade vi hur prevalenserna för ohälsa utvecklade sig under perioden för populationen i sin helhet, samt för kvinnor och män separat. I det andra skedet använde vi oss av multivariata regressionsanalyser för att kontrollera i vilken mån kompositionella förändringar i befolkningen, i termer av kön och ålder, påverkat hälsoutvecklingen. Trenderna i global självskattad hälsa, värk, psykologiska besvär, nedsatt mobilitet, ADL-förmåga och nedsatt funktionsförmåga analyserades med hjälp av logistiska regressioner. Trenderna i lungfunktion analyserades med hjälp av linjära regressioner. Analyserna av trender i lungfunktion justerades även för kroppslängd samt genomfördes separat för kvinnor och män eftersom prestationen på den här typen av test i hög grad är beroende av kroppskonstitution.

Resultat

I Tabell I redovisas datamaterialets fördelning på kön och intervjutyp. Resultaten visar att könsfördelningen i stort sett varit densamma över tid. Däremot har genomsnittsåldern ökat något under perioden. Andelen proxyintervjuer har ökat, från knappa 12 procent till dryga 16 procent.

I Figur 1 och 2 visas prevalenserna för subjektiv ohälsorapportering, nedsatt fysisk funktionsförmåga samt lungfunktion. Sammantaget visar resultaten att trenderna för gruppen som helhet faller in i tre olika mönster. För samtliga indikatorer, utom ADL-förmåga, ökade prevalenserna av ohälsa signifikant mellan 1992 och 2002. När det gäller värk, psykologiska besvär och nedsatt mobilitet var dessa hälsoförsämringar dessutom beständiga och de höjda prevalenserna återfanns även 2011. Även den genomsnittliga prestationen på lungfunktionstestet sjönk kontinuerligt under perioden.

När det gäller global självskattad hälsa samt nedsatt funktion skiljde sig däremot inte de prevalenser som observerades 2011 från de som observerats 1992. Den negativa förändring som observerades för dessa indikatorer mellan 1992 och 2002 verkade alltså inte ha varit beständig.

Prevalensen av nedsatt ADL-förmåga förändrades inte nämnvärt mellan 1992 och 2002. Mellan 2002 och 2011 skedde däremot en betydande minskning.

Kvinnorna hade genomgående sämre hälsa och funktionsförmåga jämfört med männen. Sammantaget visar dock resultaten inte på några större skillnader i hälsoutvecklingens mönster mellan kvinnor och män. Utvecklingen över tid har varit likartad.

I Tabell II och III visas resultaten från multivariata analyser med kontroll för tidsbundna förändringar i urvalens köns- och åldersstruktur.

Tabell II visar att hälsan försämrades i termer av global självskattad ohälsa, värk, psykologiska besvär och nedsatt mobilitet under perioden 1992–2002, även då hänsyn tagits till förändringar i köns- och åldersfördelningen. För värk och psykologiska besvär återfanns de höjda prevalenserna av ohälsa även 2011, medan resultaten från 2011 för global självskattad ohälsa och nedsatt mobilitet inte längre skiljde sig signifikant från 1992 års resultat. När det gällde förekomsten av nedsatt ADL-förmåga skedde inga signifikanta förändringar under perioden 1992–2002. Under perioden 2002–2011 minskade däremot förekomsten av nedsatt ADL-förmåga signifikant. Prestationerna på testen av fysisk funktion förändrades inte signifikant under perioden. 

Tabell III visar att den genomsnittliga lungfunktionen försämrades bland kvinnorna under perioden, även då vi kontrollerade för ålder och kroppslängd. Försämringen skedde primärt under perioden 1992–2002, men höll sedan i sig och återfanns även 2011. För männen skedde dock inga signifikanta förändringar när det gäller lungfunktion under hela perioden. 

Med andra ord kan inte de observerade hälsotrenderna förklaras av förändringar i befolkningens ålders- och könssammansättning.

Diskussion

Sammantaget visar våra resultat, med undantag för ADL-förmågan, inga tecken på hälsoförbättringar bland de allra äldsta i Sverige under perioden 1992 till 2011. Tvärtom ökade prevalensen av flera typer av hälsoproblem under perioden. De största ökningarna skedde mellan 1992 och 2002. Under perioden 2002 till 2011 låg prevalenserna av ohälsa kvar på den högre nivån för flera indikatorer (värk, psykologiska besvär samt kvinnors lungfunktion) medan den gick tillbaka till 1992 års nivåer för andra (global självskattad ohälsa och nedsatt mobilitet). Däremot minskade andelen som behöver hjälp med ADL under perioden. Dessa mönster kvarstod även efter kontroll för förändringar i befolkningens köns- och åldersstruktur.

Dessa resultat bör dock tolkas med viss försiktighet. Studien baseras på små urval, och de hälsoindikatorer som använts är grova och svårtolkade i ett kliniskt perspektiv. Även om datainsamlingarna genomförts på ett jämförbart sätt, med ett genomgående lågt bortfall, är det möjligt att de självskattade hälsomåttens validitet förändrats under studieperioden. Det vill säga, det är möjligt att de allra äldstas referensramar när det gäller den egna hälsan förändrats under perioden. Detta skulle i sin tur kunna leda till att rapporteringsmönstren uppvisar trender som inte motsvaras av korresponderande mönster i faktisk morbiditet. Dock uppvisar de test av lungfunktion och fysisk funktionsförmåga som kompletterar de självrapporterade hälsomåtten i studien i stora drag samma mönster, vilket indikerar att utvecklingen av de självrapporterade hälsoindikatorerna inte bara kan förstås i termer av förändrade referensramar.

Även om vi kunnat visa att andelen äldre som lever med nedsatt ADL-förmåga minskat under perioden ser vi inga tecken på förbättringar för övriga hälsoindikatorer. Eventuella förhoppningar om att en förbättrad hälsa bland de allra äldsta skulle kunna mildra de hälsopolitiska och samhällsekonomiska utmaningarna av att allt fler äldre överlever till höga åldrar får därför inget stöd utifrån våra data.