Sannolikt har en science fiction-bok inte tidigare anmälts i Läkartidningen men jag finner »VREN. De glömda rummen« så fascinerande att jag tycker att den bör recenseras här, inte endast därför att den är skriven av en kollega, röntgenläkaren Lotta Olivecrona. Boken är visserligen utgiven av ett ungdomsförlag, men jag tror den får läsare i alla åldrar, alltifrån ungdomar till dem som liksom jag kommit högt upp i åren.


Litterär genre sedan 1920-talet
Science fiction brukar föras tillbaka till Frankenstein, till Jules Verne och H G Wells. Den fick sitt namn i slutet av 1920-talet och har nu utvecklats till en litterär genre med många underavdelningar, flitigt använd också i seriernas och filmens värld, tex succén »Stjärnornas krig«. För att hålla mig till läkarförfattarna kan jag nämna att Arthur Conan Doyle skrev »science fiction innan den var uppfunnen« – de fem stora romanerna om den galne professor Challenger – och att den svenske kardiologen Peter Währborg 1986 gav ut »Hjärntransplantationen«.


Överjordiskt djur i en avlägsen framtid
Lotta Olivecrona har uppfunnit ett nytt djur, vrenen, som under den gångna rymdåldern förts till jorden och överlevt på en avlägsen ö, dit någon enstaka slavjägare ibland beger sig för att fånga en vren, som för stora pengar kan säljas till »de rika«. Vrenen är värdefull, den tränas under grymma förhållanden till att bli en stridande eller till och med en mördande vren.
Boken utspelas i en avlägsen framtid mestadels på jorden, som efter en glansperiod av flitigt utbyte med avlägsna galaxer, till slut bekämpats av dessas invånare och återfallit till ett tillstånd utan avancerad teknologi. Där finner vi skolflickan Anya, 15 år gammal, som överger sin skola för att vandra hem och plötsligt i skogen finner en vren, ett farligt djur. Hur den ser ut? Ja, läsaren får själv skapa sin bild. På bokens pärm ser den ut som en stor svart panter, i texten läser man om de rakknivsvassa tänderna och de sylvassa klorna. Den kan tala fullt begripligt, och det ska visa sig att den inte bara har en skarp hjärna utan också en djupgående telepatisk förmåga och kraft. Så småningom visar det sig att även Anya själv är synsk, en av »de seende« som inte bara kan se in i andras tankevärld utan också kan påverka den med sin »telepatiska kraft« – och i den förmågan samarbeta med vrenen.
Anya, skolflickan, är inte rädd för det främmande djuret och sköter om det. Vrenen Korvin avlägger »ägared« till henne och blir hennes lydige tjänare när hon dras in i spännande äventyr och i krig, på jorden och utanför den. Och det är dags att överlämna dem åt läsaren och inte avslöja mer av handlingen.


Lättflytande prosa
Lotta Olivecrona skriver en lättläst prosa och skildrar de storsvenska skogarna med samma inlevelse som den med vilken hon i fantasin rör sig i rymdskepp från främmande galaxer och de från forna storhetstider »Glömda rummen«. Det är flickan–kvinnan Anya som med tålamod, oräddhet och utan våld med sina till slut bägge vrener löser de farliga situationerna och som tillsammans med en ledande kvinna från yttre rymden räddar jorden undan förintelse. Om man så vill, en hyllning till den varma kvinnligheten och dess sätt att lösa problem!


Lyckönskan till författaren
Jag lyckönskar författaren till hennes nyskapelse vrenen och till en spännande och lättläst bok, som man inte behöver vara science fiction-fan för att finna nöje i. En röntgenläkare är ju van att se in i människans inre – är det rent av en »vrensk« egenskap? Kanske kan Lotta Olivecrona se att många kommer att önska sig en fortsättning på den här boken. Det skulle inte förvåna mig om Anya och vrenerna kommer tillbaka – i så fall önskar jag dem hjärtligt välkomna åter!