Utrikesdepartementet (läs regeringen) har i somras presenterat ett förslag till lag om bl a hälso- och sjukvård för asylsökande i Sverige. Förslaget har väckt oro inom delar av läkarkåren – se t ex en debattartikel i LT 38/2005, sidan 2676.
Den föreslagna förändringen är inte till alla delar bra, och borde snabbt ha tillställts läkarnas organisationer för synpunkter. Sent omsider har dock UDs promemoria nått Läkarförbundet för remissyttrande, och förbundet har därmed fått en möjlighet till viktiga klargöranden.
Förslaget till lag berör i huvudsak de villkor för mottagande av asylsökande som redan idag regleras i en överkommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Då SKL inte kan utfärda tvingande regler för huvudmännen fordrar nu gällande EG-rätt att frågorna i stället regleras i bindande lag.

Den nya lagen medför således i sak inga skärpningar av de villkor som idag gäller för vården av asylsökande. Därför är det snarast positivt att dagens »rekommendationsöverenskommelse» ersätts av en motsvarande lagfäst skyldighet för landstingen.
Bra är också att det i lagstiftningen nu tydligare uttalas att skyldigheten att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta i landstinget ska omfatta de s k gömda barnen. Det är i linje med den liberalisering som förhoppningsvis blir resultatet av regeringsförhandlingarna om färre avvisningar av utsatta flyktingbarn och deras familjer.

Djupt otillfredsställande är emellertid att regeringen i samband med införandet av den nya lagen inte tagit tillfället i akt att förbättra reglerna om den vårdnivå som kommer att erbjudas gömda vuxna. Dessa regler är inte bra i nuläget och förblir lika dåliga med den tänkta lagen.
Enligt bestämmelserna har asylsökande vuxna i landet rätt till »tvingande vård«, dvs omedelbar (akut) vård samt vård därutöver som inte kan anstå. Detta gäller under förutsättning att patienten inte blivit »avregistrerad«, dvs har fått beslut om avvisning.
Men inom ramen för den »tvingande vården« ges många behandlingar som måste pågå under lång tid. Exempel är vård av maligna tumörer (t ex strålbehandling) eller insulinbehandling vid diabetes.

Att avbryta en sådan behandling – eller att inte kunna erbjuda sådan vård – på grund av att den asylsökande blivit avregistrerad måste betecknas som ytterst inhumant. Det försätter även behandlande läkare i en ohållbar och oacceptabel situation.
En grundläggande läkaretisk princip är att ge nödvändig vård efter medicinskt behov. Både gällande regler och den föreslagna lagen innebär för läkarkåren ett avsteg från hur denna princip under modern tid kunnat tillämpas inom ramen för det svenska offentligfinansierade sjukvårdssystemet.
Läkarförbundets ståndpunkt är således att landstingens skyldighet att tillhandahålla omedelbar vård och vård som inte kan anstå ska gälla för asylsökande (däribland gömda vuxna) även efter avregistrering.
Genom att i den föreslagna lagstiftningen inte ändra reglerna för vården av asylsökande gömda vuxna har statsmakterna försuttit ett utmärkt tillfälle att bringa det legala betraktelsesättet i samklang med läkaretikens mer humana syn på människors lika värde i vårdsituationen.

Läkarkårens strävan att inom det legala ramverket erbjuda alla sådan vård som kan betecknas som nödvändig är därtill svår att leva upp till i en situation där vuxna gömda inte vågar söka ens akut vård. Läkarförbundet anser att tiden definitivt är mogen för att skyndsamt se över hur det problemet ska kunna få en lösning.
Det är främst en humanitär fråga, men sett i ett medicinskt perspektiv utgör det också ett reellt hot mot patientsäkerheten om bruket att låna eller förfalska identiteter breder ut sig i det svenska vårdsystemet.