Klimatmötet i Paris gäller ödesfrågan om vi kan hantera den pågående klimatförändringen. Just nu pågår många förberedande möten där man hör om både förhoppningar och miss­tröstan. Förhandlingarna rör hur ansvaret för ett förändrat beeteende och teknikutveckling ska fördelas mellan rika och fattigare länder, vilka klimatmål olika länder förväntas sätta, vem som är mest ansvarig för uppvärmningen och vem som ska betala. De utvecklingsländer som släppt ut minst drabbas hårdast av temperaturhöjningen. Sveriges andel är totalt sett försvinnande liten, men sett till konsumtion per individ så är våra klimatavtryck flera gånger över exempelvis en indiers. 

Jämfört med de föregående förhandlingarna i Köpenhamn 2009 – där man ju inte kom fram till någon bindande överenskommelse – är läget nu ändå annorlunda. Det finns en vetskap om att det inte längre bara handlar om klimatförändringar utan att vi verkligen riskerar framtida hälsa, ekonomi och möjligheter för fortsatt samhällsutveckling om vi inte gör något. Man har större insikt om människans påverkan på klimatet, man vet mer om hur planeten fungerar och, kanske viktigast, man har större kunskap och möjligheter till tekniska lösningar och annan utveckling för att verkligen kunna förändra.

Forskningen har avancerat oerhört under se senaste 30 åren så att vi både vet vad vi måste göra och dessutom har goda chanser att lyckas för att säkra en bra framtid för 9–10 miljarder människor, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Resilience Centre. Många organisationer, globala företag, forskare och invånare arbetar och trycker också på för förändring. Det är hoppfullt.

EU:s mål redan före Parismötet är att minska sina utsläpp med 40 procent före 2030. Sverige har som mål att bli fossilfritt land.

Läkarförbundet har nu tagit fram en första klimatpolicy för att främja klimatåtgärder och hälsa. Vårt centrala engagemang för klimatfrågor inleddes förra året med Klimatdeklarationen tillsammans med Läkaresällskapet, Läkare för miljön och Sektionen för arbets- och miljömedicin, fortsatte med ett symposium i Almedalen i somras och går nu vidare med arbetet med den första klimatpolicyn. 

I Läkarförbundets policy tar vi fram förslag till olika åtgärder för att påverka vår interna verksamhet och för att stötta läkare lokalt. Vi vill också verka i större sammanhang, både nationellt och globalt, via de organisationer vi samarbetar med, och utgå från den kunskap om samband mellan klimat och hälsa som vi besitter.

Vår önskan är att påverka där det är möjligt. Dessutom vill vi verka som förmedlare av den kunskap som finns och skapa en arena för de som är intresserade. Vi önskar också att utbildning av god kvalitet om klimat och hälsa ska ingå både i grundutbildning och senare utbildning.

Läkarförbundet kan tyckas ha mycket annat att tampas med än klimatfrågor, men den åsikten kommer i första hand från dem som vill se läkarkåren som rena »sjukvårdsproducenter« eller »medicinska konsulter« i stället för att se den samhällsnytta som vi bidrar med på många plan; det handlar ju om att vi är välutbildade i hälsa och sjukdomar, har ett stort förtroende i samhället och alltså har stor möjlighet att påverka i många frågor. 

Dessutom är vi förtroendevalda ytterst ansvariga för Läkarförbundets verksamhet även vid sidan av det fackliga och professionella påverkansarbetet. Läkarförbundet har en verksamhet med ett 70-tal anställda och flera helägda dotterbolag där bland annat Läkartidningen och fastighetsbolag ingår. Här behöver vi se över vad vi kan göra för att förbättra och utveckla.

Sedan gäller det förstås att väcka det individuella ansvaret och medvetenheten hos oss alla. Man måste ställa sig frågan om vad just jag kan göra för att bidra till ett hållbart samhälle. Uttrycket »Vi ärver inte jorden av våra föräldrar, vi lånar den av våra barn« har fått en allvarligare innebörd.