Risken för höftfraktur multipliceras med stigande ålder. Frakturrisken påverkas av yttre faktorer, falltendens och benvävnadens egenskaper. Skelettets hållfasthet beror på mängden mineraliserad vävnad samt skelettets mikro- och makrostruktur. Skelettets hållfasthet är också relaterad till förmågan att motstå stress och belastning, varvid elasticiteten är en väsentlig komponent.
I denna studie har man mätt kortikalistjockleken i collum femoris med hjälp av datortomografi hos 77 individer i åldern 20–95 år. Genom rekonstruktioner har sedan tröskelvärden för elastiska och mekaniska egenskaper beräknats. Man har på detta sätt identifierat ett kritiskt område för kortikal förtunning i den övre postero-laterala delen av lårbenshalsen. I detta område minskar kortikalistjockleken med 6,4 procent per decennium, medan stresståligheten (elasticiteten) minskar med 14,4 procent per decennium efter 60 års ålder. Hos patienter med höftfraktur är elasticiteten ytterligare sänkt.
Benets kvalitativa egenskaper är svåra att värdera, och därför använder vi i kliniska sammanhang mängden benmineral, vilken idag kan mätas med god precision, som en indikator för frakturrisk. I denna experimentella studie kan man visa att skelettets materialegenskaper, inte minst de elastiska, är väsentliga för frakturrisken. Intressant är att »skörheten« är oberoende av mineralmängden och således en kvalitativ indikator. Det innebär att skelettets förmåga till energiabsorption kan överskridas även vid mycket låga energier i samband med trauma mot höften och att detta kan bidra till risken för höftfraktur.