Häromdagen när jag gick rond på sjukhemmet hörde jag mig själv muttra om mina vikarier:
»Om inte folk dikterade så förbannat skulle den här världen vara ett bättre ställe.«
Syster sa:
»Jag har hört det förut. Jag var gift med en läkare i trettio år.«
Så går det till i Norge
På den tidendå jag knäckte extra på vårdcentral i Norgesågjagvad kulturskillnader kan göra. Läkarsekreterarna beställde morfin, assisterade vid operationer och hade i största allmänhet hand om det praktiska förståndet. Det enda de inte gjorde var att skriva ut diktat. Första dagen frågade jag efter diktafon. När de väl förstått vad jag talade om förklarade de glatt att »Journalerna, dom skriver du själv«.
Men i svensk sjukvård skall allt dikteras, kosta vad det kosta vill. Att läkare dikterar intagningsanteckningar och epikriser kan väl ibland vara vettigt, men att läkare dikterar daganteckningar och jouranteckningarär helt bisarrt. Det uppmuntrar till ordrikedom och svammel. Den som själv skriver kortare saker lär sig hushålla med orden.
Det är inte bara en fråga om onödigt arbete. På vårdcentraler och sjukhem där patienterna inte vårdas i avgränsade perioder kan journalerna växa ut i det oändliga. På »mitt« sjukhem har en del dementa patienter journaler som är arton sidor långa. Ingen människa kan läsa arton sidor journal. Effekten blir att en jourläkare eller vikarie inte kan sätta sig in i fallet.
En läggningssak
Sedan är det en läggningssak vad doktorn gör.Mer nitiska kollegor gör en pseudosammanfattning av journalen för att bevisa att de försökt läsa den. Denna sammanfattning är alltförofullständig för att i långa loppet vara till nytta. Patientens oläsliga journal förlängs med ytterligare en tredjedels sida.
Den andra reaktionen är möjligen vanligare hos manliga kollegor. Man ger upp direkt och skriver bara en rad om det aktuella. Dessa anteckningar får gärna en så att säga isländsk karaktär: »Orolig. Rev halva avdelningen. Till akuten; se remiss.«
Journalen patientens egendom
Vi måste se journalen som patientens egendom, något som är till för att ge patienten den bästa vården. Journalenär inte en tummelplats för läkarensångestdumpning. Det är tjänstefel att använda en patientjournal som ett forum för att bevisa hur mycket man som läkare tänkt och brytt sig.
Avtal för diktafoninnehav
Diktafoner uppmuntrar till svammel, ångestdumpning och oläsbara journaler. Jag föreslår att alla läkare som vill ha en diktafonskriver under ett avtal där det står:
»Jag, NN, är medveten om att jag med denna diktafon fått ett vapen i mina händer som kan göra patienten mer skada än nytta. Jag förbinder mig attalltid betänka detta och att använda diktafonen så att den gagnar patienten och inte mina narcissistiska behov av att dokumentera dels varenda tanke som farit genom min skalle, dels varenda kroppsdel som jag klämt på för att jag tror att Ansvarsnämnden står och kikar mig över axeln.«
