Peters och medarbetare ställer i ett aktuellt och välskrivet arbete frågan: »Leder neonatal kirurgi till ökad smärtsensitivitet senare i barndomen?«
164 barn för vilka större kirurgi planerades under de tre första levnadsmånaderna (>36 GW PCA) inkluderades i studien. Materialet delades in i tre grupper: en grupp med barn som tidigare inte genomgått kirurgi (kontrollgrupp, grupp I, n=129), en grupp som opererats tidigare, men i annat dermatom (grupp II, n=13), och en grupp med planering för kirurgi inom samma dermatom som tidigare (grupp III, n=22). Man bedömde att den kirurgiska stressen var av samma grad i alla tre grupperna.
Man fann att upprepad kirurgi inom samma dermatom innebar ett ökat perioperativt behov av analgesi (fentanylkonsumtion) samt att barnen hade högre nivåer i serum av adrenalin och noradrenalin. Postoperativt hamnade barnen i grupp III högre på »comfort«-skalan och VAS-skalan och krävde mer morfin än kontrollgruppen. En liknande men inte så uttalad tendens iakttogs hos de barn som opererats tidigare men i annat dermatom. Här iakttog man framför allt ett ökat postoperativt behov av opioid samt högre noradrenalinkoncentrationer än för kontrollgruppen.
Sammanfattningsvis pekar dessa preliminära data på en möjlig kvarstående CNS-påverkan efter kirurgi, trots adekvat perioperativ/postoperativ anestesi/ analgesi. Dessa data är visserligen preliminära men absolut oroande. Vår behandlingsarsenal vid olika typer av smärta är starkt begränsad i nyföddhetsperioden. Vårt mest använda analgetikum är morfin. Inte heller här finns idag klara data vad gäller optimalt administrationssätt och nytta i neonatalperioden.
Kanske är den bästa kunskapen vi besitter idag att ett nervsystem under utveckling är vulnerabelt och att våra möjligheter att minimera effekterna av våra vårdinsatser är begränsade.