Likvorundersökning har i flera decennier använts som ett kompletterande test utöver klinisk bedömning i diagnostiken av multipel skleros (MS). Tekniken förfinades och förbättrades under 1980– 1990-talen.
I Europa genomförde The Committee of the European Concerted Action for Multiple Sclerosis, med representanter från tolv europeiska länder, under början av 1990-talet ett omfattande arbete för att nå konsensus om hur likvorundersökning kan användas på ett standardiserat sätt i MS-diagnostiken. Detta arbete mynnade ut i rapporten »Cerebrospinal fluid in the diagnosis of multiple sclerosis: a consensus report« (J Neurol Neurosurg Psych. 1994;57:897-902). Enligt denna rekommenderades isoelektrisk fokusering (IEF) av parallellt analyserad likvor och plasma (med samma IgG-koncentration) för detektion av oligoklonala band i likvor som den undersökning som hade den högsta sensitiviteten i MS-diagnostiken (>95 procent). Kvantitativa test med bedömning av intratekal IgG-syntes (IgG-index) bedömdes ha något lägre sensitivitet (70–80 procent).
I samband med att nya diagnoskriterier (McDonald-kriterierna) för MS presenterades år 2001 har fynd på magnetkameraundersökning av hjärnan fått en alltmer framträdande roll. Likvorundersökningens plats i MS-diagnostiken har därefter ibland ifrågasatts av vissa, framför allt i USA. Behövs verkligen en invasiv undersökning när vi har magnetkamera? Magnetkameraundersökning vid MS har god sensitivitet, men fynden kan vara svårtolkade och specificiteten är sämre.
Det är därför glädjande att man tagit upp den ovannämnda konsensusrapporten från 1994 och lanserar budskapet i Nordamerika. Likvorundersökning har fortfarande en plats i diagnostiken av multipel skleros!