Sömnlöshet (insomnia) beskrivs vanligen ha tre kännetecken: subjektiva sömnbesvär, negativa dagtidssymtom och obehag eller funktionsbegränsning i någon viktig del av livet. Insomnia är ett mycket vanligt tillstånd och drabbar i princip alla människor någon gång under livet.
Långvarig sömnlöshet är mindre vanligt men brukar ändå rapporteras av 4–7 procent i en allmänbefolkning. Psykologiska mekanismer har visats vara av stor vikt för att förklara vidmakthållandet vid långvarig sömnlöshet. Dessutom bedöms kognitiv beteendeterapi (KBT) i dagsläget vara förstavalsbehandling vid långvarig sömnlöshet. Det finns dock stora luckor i forskningslitteraturen om vad som påverkar utvecklingen av sömnlöshet och om det är möjligt att behandla sömnlöshet i ett tidigt skede med KBT. I den aktuella avhandlingen kunde det påvisas att ångest (och till viss del även depression) ökade risken för att utveckla sömnlöshet bland en grupp individer i allmänbefolkningen utan sömnlöshet ett år tidigare. Dessutom var sömnrelaterad oro en faktor som kunde förklara utvecklingen av sömnlöshet bland en grupp individer med en kort historia av sömnlöshet (3–12 månader).
I jämförelse med riktad självhjälpsinformation var KBT i grupp en klart mer effektiv behandling för en grupp individer med tidig sömnlöshet. Det gällde allt ifrån sömn till negativa symtom under dagen. Slutligen kunde det påvisas att föreställningar om sömn (tex »Jag måste sova 8 timmar«) var kopplade till KBT-behandling vid tidig sömnlöshet; en minskning av sådana föreställningar var relaterad till en minskning av negativa dagtidssymtom.
Sammanfattningsvis verkar psykologiska mekanismer vara viktiga vid utvecklingen av sömnlöshet. Dessutom var KBT effektivt som behandling vid tidig sömnlöshet. Resultaten kan ha klinisk relevans för framför allt primär- och företagshälsovård. Ett KBT-perspektiv kan implementeras vid bedömning och behandling av tidig sömnlöshet.



Foto: Science Photo Library
Sömnrelaterad oro kan förklara utvecklingen av sömnlöshet.