Hur många som kommer att läsa samtliga 776 sidor i SBUs rapport om ångestsyndrom [1] är egentligen inte det mest intressanta. Det väsentliga är hur berörda personer och organisationer agerar i förhållande till rapportens huvudbudskap. Den avgörande frågan för patienter med ångest är alltså hur vårdens professioner, huvudmän och andra beslutsfattare kommer att se till att fler patienter med ångest snabbt kan få effektiv hjälp mot sina besvär.
För att ändra rutinerna i en så komplex organisation som sjukvården behövs ofta kombinerade åtgärder – dels sådana som ökar medvetenheten och kunskapen om en viss fråga, dels sådana som främst försöker påverka vårdrutinerna [2, 3]. SBU samarbetar med viktiga aktörer och nyckelpersoner på båda dessa fronter.

Rekommendationer på väg
Exempelvis pågår redan ett arbete med rekommendationer, som Alv Dahl efterlyser i sin medicinska kommentar i detta nummer [4]. Experter från SBUs ångestprojekt samarbetar med Läkemedelsverket och Socialstyrelsen för att ta fram konkreta råd och nationella riktlinjer på området. Under tiden sprider SBU kunskap på området genom en mängd kanaler, såväl muntliga som skriftliga, tryckta och elektroniska, standardiserade och skräddarsydda.

Förutsättningar för nya initiativ
I SBUs styrelse och vetenskapliga råd, som står bakom rapporten, finns ledare för vårdens viktigaste aktörer. I dessa grupper finns utomordentliga förutsättningar för nya initiativ bland såväl huvudmän som professionella organisationer, för att förbättra vården vid ångestsyndrom. Ytterligare en viktig aktör i tillämpningen av SBUs resultat är de så kallade mottagarorganisationerna som landsting och kommuner nu bygger upp för att tillämpa evidensbaserad kunskap regionalt och lokalt. SBU avsätter också resurser för att stödja sådana initiativ.

Studiernas externa validitet
När forskningsresultat är kontroversiella, väcks ofta frågan om resultatens relevans och generaliserbarhet, deras externa validitet. Detta gäller för delar av SBU-rapporten om ångestsyndrom precis som i andra vetenskapliga sammanhang. Härvidlag är det alltid viktigt att komma ihåg skillnaden mellan efficacy (hur väl en åtgärd fungerar när den undersöks i en klinisk prövning) och effectiveness (hur väl åtgärden fungerar när den är i allmänt bruk inom sjukvården). I SBU-projektet om ångestsyndrom [1] gjordes en särskild värdering av den externa validiteten i varje studie, även när det gäller psykoterapistudierna. Denna värdering har beaktats när slutsatserna har formulerats.

Bevisbördan vilar på den som påstår
En närliggande invändning är att vissa metoder, till exempel några psykoterapiformer, är så personberoende att deras effekter inte kan värderas i kontrollerade studier. Men bevisbördan när det gäller nyttan av en viss metod måste rimligen åläggas den som förespråkar metoden. Den som anser att sådana metoder ska användas trots att effekterna inte kan mätas i kontrollerade studier bör rimligen kunna tala om på vilket annat tillförlitligt sätt effekterna ska utvärderas. Ett exempel kan vara kvalitetsregister, något som fortfarande saknas på ångestområdet.

Ett nödvändigt men inte tillräckligt steg
Den stora SBU-rapporten om ångestsyndrom är en redovisning av det vetenskapliga kunskapsunderlaget – ett nödvändigt, men givetvis inte tillräckligt, steg mot evidensbaserad vård på detta område.
SBU-rapporten ger en karta över terrängen, och de efterföljande riktlinjerna kan ge en konkret vägbeskrivning. Men att känna till vägen är inte detsamma som att resa. Färden från dagens praxis till evidensbaserad praxis måste företas av de behandlare, patienter och andra som beslutar om vilken vård som erbjuds. Evidensbaserad vård skapas med utgångspunkt i kunskap, men de kloka orden måste också bli till handling. För detta krävs gemensamma krafter från många håll.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.