Internationell adoption ska enligt Haag-konventionen om internationell adoption från 1993 övervägas bara då det inte går att hitta en tillfredsställande placering för ett övergivet barn inom det egna landet genom inhemsk adoption. Men att få svar på frågan »hur det går« för de barn som adopterats över landgränser är viktigt för att bedöma om placeringarna varit »för barnets bästa«, som motivet för adoption alltid ska vara. Forskning som gjorts hittills har entydigt visat att adopterade är överrepresenterade i kliniska studier, medan epidemiologiska studier givit varierande resultat.


Därför är det mycket glädjande att en metaanalys av forskning om inhemsk och internationell adoption nu gjorts av holländarna Juffer och van Ijzendoorn. De har sammanställt studier där adopterade jämförts med jämnåriga kontroller. De 101 epidemiologiska studierna omfattade 25 281 inhemskt och internationellt adopterade och 80 260 kontroller. Man redovisade totalpoäng för beteendeproblem. Dessutom redovisades externaliseringssymtom (aggressivitet, trots, sociala anpassningsavvikelser) och internaliseringssymtom (ångest, depression, psykosomatik) för ca 22 400 adopterade och deras kontroller. De flesta studierna omfattade barn i åldern 4–12 och 13–18 år. Bara 7 procent rörde yngre barn, och 4 procent rörde vuxna.
Forskarna reanalyserade materialet så att effektstorleken av adoptionssituationen kunde beräknas. (Cohens d = standardiserad skillnad mellan medelvärden för adoptiv- och icke-adoptivgruppen. Enligt Cohens kriterier motsvarar d <0,20 liten effekt, d omkring 0, 50 måttlig effekt och d omkring 0,80 stor effekt.) Resultatet visade att de adopterade hade mer av dels totala beteendeproblem dels externaliserings- och internaliseringssymtom än de icke-adopterade kontrollerna. Samtliga skillnader var dock små, Cohens d = 0,18 respektive 0,24 och 0,16. Man analyserade också de 47 studier som omfattade enbart internationellt adopterade jämfört med icke-adopterade kontroller. För 15 790 individer redovisades totalpoäng för beteendeproblem och för ca 14 500 individer externaliserings- och internaliseringssymtom. Även vid dessa beräkningar fann man att adopterade hade mer av såväl totala beteendeproblem som externaliserings- och internaliseringssymtom. Effektstorleken var i dessa studier ännu mindre (Cohens d = 0,06, 0,09 och 0,07). Man fann ingen könsskillnad. Enbart ålder vid adoptionen påverkade inte frekvensen beteendeproblem, vilket däremot kända svåra livsförhållanden före adoptionen gjorde. Sådana fanns registrerade för framför allt barn från Rumänien och Ryssland (6/9 studier). Detta ökade frekvensen totala beteendeproblem och externaliseringssymtom. Frekvensen totalpoäng i tonårsstudierna var lägre än i studierna av barn i åldern 0–12 år. Man hade använt olika typer av kontrollgrupper i olika studier, men analysen visade att detta inte påverkade resultaten. 36 kliniska studier redovisades också, där frekvenserna kunde jämföras med den hos icke-adopterade patienter eller hos adopterade i klinikens upptagningsområde. Materialet omfattade 5 092 fall och 75 858 kontroller. 53 procent var i åldern 4–12 år och 25 procent i åldern 13–18 år. Adopterade var överrepresenterade i de kliniska studierna, och här var effektstorleken stor, d = 0,72. De internationellt adopterade (N=3 073) var också överrepresenterade, effektstorleken var i dessa studier måttlig, d = 0,37. De internationellt adopterade hade lägre frekvens av dels totalpoäng, dels externaliserings- och internaliseringssymtom än de inhemskt adopterade. De förekom också mindre ofta i de kliniska studierna. Författarna drar slutsatsen av sin analys att majoriteten av de internationellt adopterade mår bra, men att det finns en ökad risk för svår psykisk sjuklighet hos en mindre grupp, framför allt beroende på tidiga svåra upplevelser före adoptionen.
Med tanke på den ofta mångsidigt socialt och psykologiskt handikappande situation som dessa barn haft vid starten av sina liv måste resultatet av denna metaanalys betraktas som mycket tillfredsställande.
Men adoption kan inte helt kompensera tidiga skador hos de barn som antingen är särskilt sårbara eller har haft ovanligt traumatiska erfarenheter. En känsla av främlingskap kan uppstå när föräldrar och barn råkat bli mycket olika i temperament och begåvning. Upplevelser av diskriminering i skola och arbetsliv kan komplicera anpassningen efter adoptionen. Adoptivföräldrar och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om den ökade risken för psykisk sjuklighet i gruppen, så att de sårbaraste barnen tidigt får stöd och terapi.