Erik Lundgren har i en debattartikel i Läkartidningen 46/2005 (sidorna 3480-1) utmålat mig och Djurskyddsmyndigheten som »ett politiskt hot mot svensk forskning«. Angreppet är mycket svagt underbyggt.
Vilken grund finns t ex för påståendet att »Djurskyddsmyndighetens nuvarande ledning tycks vara besjälad av samma anda som djurrättsaktivisterna«? Djurskyddsmyndighetens uppgift är att säkerställa ett gott djurskydd. Detta gör myndigheten genom att föreskriva, informera och vägleda, det vill säga vi jobbar som alla andra centrala expertmyndigheter. Någon »aktvistisk« tendens eller »besjälning« finns inte på Djurskyddsmyndigheten. Lika förbryllande och i samma totala avsaknad av stöd är påståendet att »Myndighetens agerande är ett allvarligt hot mot medicinsk forskning och utveckling«.
Jag instämmer i Lundgrens beskrivning av den medicinska forskningens syften och nytta. Likaså delar jag uppfattningen att djur under överskådlig tid kommer att behöva användas i försök.
Icke desto mindre tar jag på allvar det uppdrag vi som myndighet har från regering och riksdag i att arbeta för en minskad försöksdjursanvändning. I våras överlämnade vi, på regeringens uppdrag, en handlingsplan, där vi anger vilka åtgärder vi avser vidta för att uppnå en sådan minskning. Inget av dessa förslag kan med rimlig hederlighet betecknas som »djurrättsaktivistiskt«.
Det vi ser som den främsta metoden för att minska försöksdjursanvändningen är att ge forskningsstöd till projekt som syftar till att få fram alternativa metoder till djurförsök. Med detta avses såväl metoder som reducerar antalet djur och deras lidande, som metoder som ersätter djurförsök (på engelska brukar man tala om »de tre R:en«: Reduction, Refinement, Replacement).
Vi har också satsat ytterligare resurser på utökat tjänstemannastöd och stärkt utbildning för de djurförsöksetiska nämndernas ledamöter, i syfte att få en god och enhetlig etisk prövning, också det en målsättning formulerad av regeringen.
Det är viktigt att inse att Djurskyddsmyndigheten i dessa frågor agerar på uppdrag av regeringen, och inte, som Lundgren påstår, utövar »påtryckning på lagstiftaren«. Hur skulle Djurskyddsmyndigheten kunna påverka och styra Sveriges riksdag? Vi arbetar utifrån det uppdrag vi har att ge forskningen trygga förutsättningar, samtidigt som försöksdjursanvändningen ska begränsas så mycket som möjligt och djurskyddet vara starkt vid den användning som sker.
Precis som Lundgren skriver är det enligt gällande lagstiftning de djurförsöksetiska nämndernas uppgift att väga det lidande som djurförsök innebär, mot den nytta eller kunskapsvinst som forskning kan tillföra. Men han ger en förenklad bild av det etiska dilemmat när han beskriver det som en fråga om »att värdera det moraliska värde man tillräknar djur i förhållande till det värde man vill ge djur inom arten människa«. Om avvägningen skulle handla endast om huruvida människan har ett högre värde än djur, då är det ju bara att säga ja till alla försök, och då kan man undra vad det är för vits med de djurförsöksetiska nämnderna, vilkas arbete reduceras till ett spel för gallerierna.
Avvägningen gäller hur mycket lidande vi ska acceptera att utsätta djur för i relation till vilken samhällelig nyttonivå. Likaså gäller bedömningen om den föreslagna metoden är den minst plågsamma, eller om det skulle gå att nå motsvarande kunskap på annat sätt, utan användande av djur. I ett sådant läge ska nämnden enligt Djurskyddsförordningen avslå ansökan.
Det är korrekt att jag har en bakgrund som språkrör för miljöpartiet, och det är möjligt att miljöpartiet står djurrättsorganisationerna nära. Av detta följer dock inte att jag skulle »vara besjälad av samma anda som djurrättsaktivisterna«. Man måste ge människor en ärlig chans att jobba i olika samhällsfunktioner i olika skeden av livet. Om det är så att miljöpartiet »på grund av sin parlamentariska vågmästarroll har utnyttjat bland annat budgetförhandlingar för att genomdriva strängare krav på djurförsök«, bör eventuell kritik riktas mot miljöpartiet eller regeringen, inte mot Djurskyddsmyndigheten.
Lundgren påstår att Djurskyddsmyndigheten försöker »flytta fram ett antal gränser«, bl a för att vi anser att de djurförsöksetiska nämnderna ska ange vilka paragrafer i Djurskyddsförordningen som ett visst försök är ett avsteg ifrån; att sådana avsteg ska göras enbart när det är »absolut nödvändigt«; samt att vi genom föreskrifter vill att nämnderna ska ange kriterierna för sådana avsteg. Detta är dock sådant som i allt väsentligt gäller redan idag.
Jag har svårt att förstå Lundgrens kritik mot att vi vill förkovra nämndernas ledamöter i den lagstiftning som reglerar den djurförsöksetiska prövningen, och varför det skulle vara så problematiskt att vi föreslagit att beslut om avsteg från Djurskyddsförordningen i vissa sällsynta fall (när det gäller användande av lantbrukets djur) ska föregås av ett samråd. Beslutsmakten ligger fortfarande på de etiska nämnderna.
Det är inte fråga om att »göra om den etiska prövningen till en procedur där prövningen inte avser moraliska principer utan förmågan att följa lagar och föreskrifter«. Vad det handlar om är att dels öka kunskaperna om det regelverk man har att följa vid den etiska avvägningen och vilka alternativa metoder som finns tillgängliga, dels stärka det administrativa beredningsarbetet så att nämnderna kan ägna sig åt den etiska avvägning mellan djurens lidande och försökens samhälllsnytta som är deras huvuduppgift.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.