Tidigare forskning tyder på att långtidsförloppet för förstagångsinsjuknade psykospatienter förbättras med tidig intervention, kontinuitet, lättillgänglighet och att familjen involveras i behandlingen (Cullberg och medarbetare, LT 41/2005). Dessa studier har dock inte varit invändningsfria, då randomiserade betingelser saknats.
Nu har den första randomiserade studien publicerats där en integrativ behandlingsmodell jämförts med sedvanlig behandling för förstagångsinsjuknade psykospatienter, speciellt inom det schizofrena spektrumet. Huvudfyndet är att både positiva och negativa psykossymtom minskar kliniskt signifikant med behandlingsmodellen jämfört med sedvanlig behandling vid både ett- och tvåårsuppföljningen.
Slutsatsen är att metoden inte bara ökar patienternas följsamhet till behandlingen utan också kan vara hälsoekonomiskt lönsam, då den innebär reducerade slutenvårdskostnader.
Några svagheter finns i studien: De som skattade patienterna vid uppföljningstillfällena var oberoende (från behandlingssynpunkt) men inte omedvetna om vilken behandling patienten fått. Andra, mer objektiva resultat med samma utfall (färre slutenvårdsplatser för den studerade gruppen) talar dock för att skattningsresultaten var tillförlitliga. Det fanns färre patienter kvar till tvåårsuppföljningen i kontrollgruppen än i behandlingsgruppen.
Vid analys av bortfallet kunde man dock konstatera ett sannolikt sämre utfall, både i behandlingsgruppen och i kontrollgruppen, vilket i högre grad skulle belasta behandlingsgruppen, och därför snarast stärker resultaten.
Studien (OPUS-studien) håller god vetenskaplig kvalitet, den är randomiserad, den studerar effekter av eventuella felkällor och den innehåller ett stort antal patienter. Den är gjord i Danmark och bör därför kunna vara giltig även för svenska förhållanden.

Studien innebär ytterligare stöd för ett specialiserat omhändertagande av patienter med förstagångspsykos i både ett medmänskligt och ett hälsoekonomiskt perspektiv.