Huvudlöss (Pediculus capitis) lever enbart i huvudhåret och hårbotten, även i rent hår, och är vanligast hos barn. I Sverige säljs det varje år lusmedel motsvarande 100 000 behandlingar vilket – i brist på säkra siffror om antalet personer som drabbas – visar att det finns ett uppenbart problem. Ett problem är resistensutveckling mot permetrin och andra pyretroider, vilket har påvisats i flera länder under senare år. De mest negativa siffrorna från USA har visat variationer från 17 procent för lindan till 34 procent för pyretrin och 78 procent för malation. Samtidigt finns det en viss oro angående dessa medels säkerhet.
Eftersom det kan vara svårt att genomföra behandlingen är det också tänkbart att oriktigt genomförd behandling eller återsmitta är orsaken till behandlingsmisslyckanden. Ett annat problem är de myter och felaktiga föreställningar som finns om löss och lusbehandling. Det är lätt att det sprids oro och skamkänslor hos de drabbade.
Med anledning av bl a den tilltagande resistensen är det uppenbart att det finns ett behov av effektivare metoder som dessutom är lättare att genomföra och dokumenterat säkra. Utifrån detta beskriver Pearlman i Pediatrics en ny metod, som inte bygger på ett toxikologiskt angrepp på lusen, där preparatet ingår i en ny grupp kallad dry-on, suffocation-based pediculicide (DSP). Tekniken går sålunda ut på att fysiskt kväva lössen.
Med en veckas mellanrum, upp till max tre tillfällen, appliceras medlet, som skall schamponeras ut efter tidigast åtta timmar. I praktiken blev det oftast 24 timmar. Av de totalt 133 barn som ingick i denna preliminära studie blev 96 procent lusfria, och vid en 6-månaders uppföljning var det fortfarande 94 procent som var lusfria. Studien har naturligtvis flera brister, den var oblindad, icke-randomiserad och utan kontrollgrupp, men siffrorna är så remarkabla att tekniken bör underkastas uppföljande studier.