Framsteg i behandlingen av bröstcancer sker på flera områden inom diagnostik, kirurgi och inte minst endokrin behandling. Förbättringen beror i synnerhet på att behandlingen i ökande grad kan målinriktas.
Det viktigaste målet är endokrin känslighet, som kännetecknas av att bröstcancercellerna uttrycker östrogenreceptor (ER) och/eller progesteronreceptor (PR). I New England Journal of Medicine rapporteras en randomiserad studie av Breast International Group (BIG) 1-98 med ca 8000 patienter, där man efter något mer än två års uppföljning finner signifikant färre återfall bland kvinnor som fått adjuvant letrozol i stället för standardbehandling med tamoxifen: 351 återfall mot 428.

Effekten var signifikant, motsvarande en reduktion på 27 procent av risken att få disseminerad sjukdom (hazard-kvot, HR, 0,73;95 procents konfidensintervall 0,60–0,88). Bieffekterna var i samma storleksordning för båda behandlingarna, men mer av tromboembolier, uteruscancer och underlivsblödningar sågs vid tamoxifenbehandling, medan letrozol gav mer skelett- och hjärtbesvär samt lindrig hyperkolesterolemi.
Resultaten föranleder en ledare av Sandra Swain, betitlad »A triumph of translational oncology«. Swain beskriver hur flera studier nu samstämmigt visar signifikant färre återfall med aromatashämmare, om än med enbart 3–6 procentenheter. Swain finner det speciellt intressant att dessa resultat kunde förutsägas i en djurmodell. Den modellen förutspår även att aromatashämmare enbart är överlägset en sekvens av tamoxifen och letrozol.Närmare 30000 kvinnor har nu deltagit i randomiserade studier som jämför aromatashämmare och tamoxifen.
Resultaten visar samstämmigt en fördel för aromatashämmare men ännu ingen signifikant överlevnadsvinst. Ingen enskild subgrupp har kunnat identifieras som mer eller mindre lämplig. Subgruppsanalyser, även i dessa stora studier, har varit motsägande för tex progesteronreceptornegativa patienter, varför ingen patientgrupp kan uteslutas från potentiella fördelar.

Man önskar dock längre uppföljning i dessa studier av både effekter och bieffekter för att få bättre grund för rekomendationer till postmenopausala kvinnor med endokrint responsiv bröstcancer.