I Läkartidningen 3/2006 [1] diskuterar Lars Werkö läkarens roll i sjukvården utifrån boken »Läkarroll i förändring« [2] och Vårdförbundets annonsbilaga om Framtidens Hälso- och sjukvård [3].
I dagens sjukvård, där psykiatrins mångåriga arbete i team även anammats av andra medicinska specialiteter, har frågan om ledningsansvar mer och mer kommit i brännpunkten. Vi som är äldre har noterat att det självklara och legalt förankrade ledningsansvaret inom sjukvården har ifrågasatts framför allt av politiska aktörer och nu också av regeringens vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson. Den här problematiken drabbar enligt vår uppfattning särskilt hårt den psykiatriska verksamheten.

Utifrån det perspektivet vill vi diskutera hur man skulle kunna möta psykiatrins behov av förnyelse där verksamheten idag i många stycken präglas av politisk styrning [4]. Detta har medfört olust hos många yngre kolleger, vilka i dag inte känner sig motiverade eller beredda att axla ett ledningsansvar.
Vi ser några huvudproblem:

1. Teamarbetet. Psykiatrin fordrar för ett gott behandlingsresultat integrerade program där läkare, sjuksköterska, kurator, psykolog och läkarsekreterare ingår som självklara medlemmar. Teamarbetet, som grundar sig på att dess medlemmar representerar olika,specifika kompetensområden, havererar emellertid om alla skall närvara vid t ex remisshantering.
I enheter inom sjukvården skall läkaren självklart vara den som leder diagnostiken. Idag är alltför många sysselsatta med att sitta i möten som är tydligt kontraproduktiva. Detta är en av orsakerna till de oacceptabla köer vi har idag när människor söker hjälp. Tillgängligheten till sjukvården, som förr var god, är idag på många håll nästan obefintlig. Detta är en av de stora tragedierna i dagens sjukvård. Här kan en en ny, offensiv syn på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen förhoppningsvis förbättra situationen.

2. Administrativa aspekter. Sjukvården i Sverige har under åren belastats med en ökande administration. Så gott som alla personer omkring patienten skall skriftligt dokumentera gjorda iakttagelser. Säkerhetsföreskrifterna har utökats. Ständiga omorganisationer har satts i system. Göteborgs sjukvård är här ett vackert men avskräckande exempel. Hur mycket kostnaderna kring oförståeliga omflyttningar i sjukvården har kostat oss här i Göteborg kan vi inte beräkna. Ett rimligt antagande är att ett mer professionellt hanterade av administrativa/medicinska åtgärder skulle spara betydande summor till glädje för den patientnära sjukvården.
Psykiatrin är mer än andra medicinska discipliner omgärdad av formella och juridiska regler. Vi har i detta avseende omständligare processer jämfört med många andra länder. En översyn av domstolsförfarandet beträffande den aktuella patientgruppen borde enligt vår mening kunna leda till ett förenklat, men därför inte osäkrare, rättsligt förfarande i de fall som kräver juridiskt ingripande. Tvångsvård kan rimligen reduceras om tillräcklig professionell behandling kan erbjudas. Detta ställer i sin tur speciella krav på ett kompentent medicinskt ledningsansvar.

3. Specialistutbildningen. Den interna psykiatriska debatten om specialistutbildningen har säkert varit till förfång i förhandlingar med våra huvudmän. Vem har inte hört en politiker förklara att vi måste bestämma vilken inriktning psykiatrin skall ha – biologisk psykiatri eller psykoterapi? Idag vet vi bättre men många unga kolleger känner fortfarande osäkerhet i denna diskussion.
Därför är det viktigt att aktualisera hur specialistutbildningen har debatterats. I början av 2002 diskuterade professorerna Lars Jacobsson och Marie Åsberg i Läkartidningen frågan om psykoterapiobligatoriet inom specialistutbildningen. De skrev bl a: »Psykoterapiobligatoriet inom specialistutbildningen i psykiatri bör avskaffas. Motsvarande obligatorium finns inte inom andra specialiteter. Vidare bör psykoterapiutbildningen för blivande specialister breddas utan inskolning i någon etablerad psykoterapitradition«. En av oss (JW) har tidigare diskuterat dessa frågor i informationskriften Psykatrifonden Informerar [5].
Låt våra psykiatrer ta ansvaret för sin medicinska specialitet, som i allt väsentligt är en neurobiologisk angelägenhet, och låt vidareutbildningen kompletteras med ökande kunskaper, inte bara inom neurobiologin utan även inom områden som t ex kognitiv psykoterapi. På så sätt får vi en ny generation välutbildade, eklektiska läkare mogna och motiverade att ta sitt ledningsansvar. Idag ser vi tyvärr många utnämningar av vård- och enhetschefer, där läkarrollen marginaliserats och kommit att knytas till den politiska ledningen.

Lars Werkö ställer i sitt debattinlägg [1] frågan om uppgiften att ställa diagnos verkligen kan betraktas som ett revirtänkande. Tyvärr tycks detta föresväva såväl Vårdförbundet som vård- och äldreomsorgsministern Ylva Johansson. Ordföranden i Sveriges läkarförbund Eva Nilsson Bågenholm har tagit ställning i frågan och verkar för att vården skall ledas av läkare [6]. Detta är ett viktigt ställningstagande .

Det finns här i landet psykiatriska enheter som, vad vi kan bedöma, sköts på ett tillfredsställande sätt. Vad som förvånar oss är att inte Socialstyrelsen eller landstingen tar dessa som modeller för fortsatt utbyggnad av en välfungerande psykisk hälso- och sjukvård. Vi ser kliniker med idag ännu sämre standard än före Psykiatrireformen med alla dess brister. Avdelningar där läkaren dyker upp varannan vecka , och avdelningar som läkare lämnar på grund av liten möjlighet att påverka den medicinska verksamheten. I Moderna läkare 1/2006 [7] diskuteras dessa för yngre läkare viktiga frågor på ett intresseväckande sätt.

Slutligen: den successiva nedmonteringen av psykiatrin, som för ett par årtionden sedan hade cirka en tredjedel av sjukvårdsbudgeten mot idag omkring 11 procent, ger också signaler till våra yngre kolleger. Hittills har politikerna svikit psykiatrin trots allt tal om solidaritet och prioriteringar [4]. Här behövs inte bara ord utan handling för att vända en oroväckande nedåtgående spiral. Sluta dribblandet mellan statens och kommunernas ansvar.
Inom psykiatrin sker för närvarande en kunskapsutveckling som i många stycken går fortare än inom andra medicinska specialiteter. Ge våra unga kolleger möjlighet att få axla ett medicinskt/ vetenskapligt/administrativt ledaransvar. Denna uppmaning riktar vi till stat, landsting/kommuner och akademi.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.