Såväl inom som utom läkarkåren finns schablonbilder av de olika medicinska specialiteternas företrädare. En sådan schablon beskriver kirurgen som en utåtriktad, självsäker person som tenderar att fatta snabba beslut på ibland alltför bristfälligt underlag. Är det så och bidrar det i så fall till att kirurger är ovilliga att pröva sina metoder i randomiserade, kontrollerade studier?
Frågan har dryftats i olika sammanhang och senast av P McCulloch och medarbetare [1] i British Journal of Surgery. Författarna påstår där att kirurgiska behandlingar bara hälften så ofta som de medicinska baserar sig på randomiserade, kontrollerade studier (RCT).
För att pröva om den psykologiska profilen hos kirurgen medverkar till obenägenheten att delta i RCT genomfördes den aktuella studien som en brevenkät till 2000 slumpvist utvalda kirurger och medicinare i Storbritannien och Irland. I enkäten ställdes frågor om neuroticism/ stabilitet, introversion/extroversion och tolerans för osäkerhet. Etablerade och validerade självskattningsinstrument användes. Vidare efterfrågades beredvilligheten att delta i RCT.
Kirurgerna karakteriserade sig som mer extroverta och stabila än medicinarna, men de hade mindre tolerans för osäkerhet. Denna skillnad i tolerans mot osäkerhet var emellertid liten och knuten till att andelen män var större bland kirurger än bland medicinare. Acceptansen för RCT var lika stor bland kirurger som bland medicinare. De yngre var mer positiva till RCT än de äldre; detta gällde såväl kirurger som medicinare.
Skillnaden i psykologisk profil mellan kirurger och medicinare kan vara uttryck för en selektionsmekanism, dvs hur personlighetsgraden styr specialitetsvalet. För det talar andra test som gjorts på kirurger tidigt i deras karriär [2, 3]. De personlighetsdrag som styr specialitetsvalet förstärks möjligen mer eller mindre under yrkesutövningen, vilket kan ha sin rationalitet.
Det faktum att den begränsade skillnaden i tolerans för osäkerhet mellan kirurger och medicinare var könsbunden är intressant i ljuset av att vi får en allt större andel kvinnliga kirurger. Möjligen kommer det att bidra till en framtida kirurg som är mindre självsäker och mer benägen att överväga olika alternativ, en kirurg som är mer villig att i ökad omfattning pröva etablerade sanningar.
Betoningen av evidensbaserad medicin i den moderna läkarutbildningen medverkar sannolikt till den mer positiva attityden till RCT som sågs hos yngre kirurger och medicinare i denna studie. Inom kirurgin är emellertid vägen lång att gå; endast 5 procent av artiklarna i British Journal of Surgery hade 1992 sina resultat baserade på RCT [4].
Även om det troligen förbättrats en del sedan dess fattas besluten inom kirurgin fortfarande alltför ofta därför att lösningen är »alldeles uppenbar«, som en erfaren akademisk kirurg (manlig) brukar säga.
Referenser
1. McCulloch P, et al. Tolerance of uncertainty, extroversion, neuroticism and attitudes to randomized controlled trials among surgeons and physicians. BJS. 2005;92:1293-7.
2. Linn BS, et al. Does surgery attract students who are more resistant to stress? Ann Surg. 1984;200: 638-43.
3. Gilligan JH, et al. Square pegs in round holes: has psychometric testing a place in choosing a surgical career? A preliminary report of work in progress. Ann R Coll Surg Engl. 1999; 81:73-9.
4. Pollock AV. Surgical evaluation at the crossroads. BJS. 1993;80:964-6.
