B-vitaminernas eventuella biverkningar vid långtidsbehandling har varit föremål för debatt, senast i ett inlägg av docent Hans Liedholm i Malmö (LT 8/2006, sidorna 570-1). En del av de frågor som rests har nu fått sitt svar genom att resultaten av två stora studier publicerats, NORVIT och HOPE 2 [1]. Tillsammans med tidigare studier tycks det entydiga svaret vara att homocysteinsänkning med B-vitaminer inte lönar sig och att den bär med sig kliniska risker som idag inte kan värderas exakt.

Därmed torde begrepp som »prevention« och »profylax« mot framtida brist ha förlorat sin aktualitet. Tanken bakom konceptet var nog fel tänkt från början. Man kan inte äta en stor lunch idag för att förebygga hunger nästa vecka eller nästa månad.
Nu är homocystein som kausal riskfaktor för kärlsjukdom näst intill dödförklarad [1]. I det läget är det viktigt att komma ihåg att homocystein är en känslig men ospecifik markör för brist på vitamin B12 och/eller folat. Vid normal njurfunktion är homocystein över 15 mikromol/l i förening med bristassocierade kliniska symtom en indikation för fullständig bristbehandling [2].