Fyra landstingsråd vill bryta beroendet av stafettpersonal

Tillgång och efterfrågan! Om ingen vill arbeta i Norrland så är priset fel.

Beroendet av inhyrd bemanning har sitt ursprung i de egna prioriteringar som Landstingen själva gjort. De har fått högre klinisk produktivitet (ökad tillgänglighet) med inhyrd personal framför fast egen bemanning. Detta också medfört ett mer begränsat ansvar som arbetsgivare avseende faktorer som tjäntepensioner, semesterersättningar, övertidsersättningar och eliminering av viten till fackförbund pga överuttag i arbetstid på den egna (anställda) personalen samt kostnader för fortbildning av den egna (anställda) personalen. Kombinationen av Sveriges exceptionellt höga marginalskatter med den offentliga arbetsgivarens låga ambitionsnivå att hitta förutsättningar som medför autonomi i det kliniska arbetet där den medicinska kompetensen - inte politik och omvårnadsfrågor - styr den medicinska verksamheten lyser med sin frånvaro i mer eller mindre hela landet. Vårdvalet behöver uppgraderas till version 2.0 där de som är anslutna blir ålagda att upprätthålla fast läkarbemanning med specialister i allmänmedicin inom primärvården till initialt 50 procent, sedan 75 procent. På så sätt elimineras rotationen av kliniker som agerar på en marknad där efterfrågan är så stor att flertalet av de kliniker som tar dessa uppdrag inte har kompetens eller självinsikt att de inte klarar av att leverera utan har stora brister i sin kompetens. Att som "inhyrd" läkare klara av att värna om och utveckla sin kliniska och akademiska kompetens så att man upprätthåller - och helst ligger före - är en mycket grannlaga uppgift, ungefär som att vara F1-förare fast utan support. SKL och Landstingen har i flera decennier eftersatt nödvändig uppräkning av ersättningen till den Svenska Primärvården och släppt kontrollen över kompetensförsörjningen där man även passat på att överutnytta ST-läkare i allmänmedicin med förlängda uppdrag bortom vad utbildningstiden stipulerar, med mycket låg utbildningsnivå och höga produktivitetskrav och på flera ställen högst vacklande kompetens och/eller tillgänglighet avseende ansvarig handledare. Exempelvis är tillgången på randingar i gynekologi i Stockholm så begränsade att det uppstått närmast en svart marknad där ST-läkare lägger ut egna pengar från sin utbildningspott för att få sin randning avklarad så de kan få ut sin specialistkompetens (och då även blir klart dyrare för arbetsgivaren att anställa än vad man var som ST-läkare) så det är ett tydligt exempel på att SKL och Landstingen inte sköter sitt uppdrag på ett hedersvärt sätt i flera fall. Det är poplärt i Sverige att klaga på att högt utbildade akademiker med flera decenniers klinisk erfarenhet har hög ersättning för att de utför tjänster som förutsätter just detta: kompetens. Man får helt enkelt det man betalar för. Så är det på alla marknader. I Norrland kunde SKL utveckla ett system där man tecknar 6-12-18 månaders uppdrag för nylegitimerade läkare som då fick avdrag på sina studielån mot att de bereder populationen/uppdragsgivaren kontinuitet och i utbyte för detta får man vara verksam som konsult, inte anställd och får sina studielån reducerade proportionellt mot den tid man är kvar i den löpande verksamheten. Detta är ett mycket effektivt ekonomiskt sätt att säkra kontinuitet, låta den som satt av 3+6+2 år av sitt liv till studier på gymnasium & läkarutbildning samt AT-tjänst få ekonomiska förutsättningar där man får autonomi och kan bygga upp en stabil ekonomi och betala skatt på en nivå som är mer rimlig. Att högutbildade ska betala över 63 SEK per 100 SEK tjänat såsom blir fallet om man tar en anställning som senior överläkare innebär ju bara att man får betala extremt mycket skatt, tappar all autonomi, inte har några platser att lägga in patienter på avdelningen, har en uttalad underbemanning avseende undersköterskor, sköterskor och underläkare samt ett för högt tryck från akuten och får in patienter med medicinska tillstånd som i flera fall än 1 per dygn skulle egentligen ligga på någon annan avdelning där relevant kärnkompetens finns. Därutöver skulle relevant universitetsklinik intermittent tvingas till anställningsstopp på grund av en budgetmodell där man överproducerar/underfinansierar och då tappar verksamheten en icke oansenlig mängd vikarierande underläkare som då inte blir aktuella för en fast tjänst. Sköterskorna säger upp sig pga det höga flödet och den höga patientomsättningen på vissa avdelningar kan det vara 6 ggr mer än på våningen under, men det syns ingenstans i statistiken. I primärvården ramlar remisserna in efter vårdtider på 1-2 dygn där patienterna skrivs ut med högre och högre CRP nivåer efter en diagnostiserad pneumoni och med vilopuls över 100-110 på nydiagnostiserade och slutenvårdskrävande förmaksflimmer som debuterat akut för det finns inte tid och resurser att ha kvar patienten, inte sällan är samma patient tillbaka nere på akuten mindre än något dygn senare. Återinläggning, vårdplanering, regler mellan Landsting och kommuner som ger oklart finansiellt totalansvar och ledtider där patienter och anhöriga samt deras ansvariga läkare på sjukhuset såväl som i primärvård och kort- samt långtids äldreboenden bara kommer till korta. Det är flera nivåer av grava systemfel som de ansvariga inom SKL och politiken inte har någon djupare förståelse för. Värst är dock att den journalistiska ambitionen är på samma nivå som politikernas. Man talar om vad "hyrläakre" kostar i okunniga populistiska termer istället för de underliggande systemfel som föreligger på nationalekonomisk, samhällspolitisk och sjukvårdslogistiknivå sedan flera decennier. Vårdvalens olika förutsättningar för att budgetera och bedriva en verksamhet i allmänmedicin är närmast höjda i mystiskt dunkel där olika algoritmer baserat på politiska mål såsom "tillgänglighet" framför de facto medicinska kriterier av klinisk akademisk relevans får dominera på helt irrationella grunder. Bara det låter bra. Det vore klokt att granska samhällsutvecklingen och upprätthålla problemformuleringen från professionen och redaktionen men det är glest i leden i det avseendet. Rubriken "fyra landstingsråd" låter mer som en rubrik på en B-film i den numera sedan länge nedlagda videobutiken. "Strukturproblemen i Svensk sjukvård del I" vore en mer hedersvärd ansats från redaktionen kan man tycka.