Angående »ST-läkare ordinerade adrenalin iv trots att det inte fanns indikation« (HSAN 803/05).
Ansvarsnämnden borde vid avkunnade domar göra en konsekvensanalys av sina beslut. I detta fall skulle det leda till att många läroböcker måste skrivas om.
Patienten kommer på remiss till sjukhuset. Hon har ätit trimetoprimsulfa och fått utslag, svullnad i ansiktet, halsen, extremiteterna och bålen. Hon angav att hon kände sig svullen i nedre delen av halsen och hade svårt att andas.
Den remitterande läkaren var säkert mycket orolig för vad detta skulle kunna leda till och därför skickade han henne till sjukhus.
ST-läkaren på sjukhusets akutmottagning bedömde att patienten hade en relativt svår allergisk reaktion, gav adrenalin långsamt iv under EKG-övervakning och stannade hos patienten under behandlingen.
Behandlingen var obehaglig och inte ofarlig men svullnaden minskade och utslagen bleknade.
Sedan fick hon Betapred och Tavegyl och lades in.
En klockrent exemplarisk behandling enligt läroböckerna.
Läkemedelsboken 2005/2006: »Tidig adekvat tillförsel av adrenalin kan hindra att en anafylaktisk reaktion utvecklas till livshotande cirkulationskollaps och respirationssvikt.«
»Intensivvård« (2005) under redaktion av Anders Larsson: »Om man är osäker på reaktionens svårighetsgrad bör man behandla som om det vore den svåraste formen, eftersom underbehandling är farligare är överbehandling.«
Enligt denna bok måste hennes reaktion klassas som måttlig eller allvarlig. I båda fallen rekommenderas adrenalin.
Adrenalin iv eller im, steroider och antihistamin ges för att stoppa ett förlopp som kan bli livsfarligt. Ingen vet hur patienten mår efter 15–30 minuter om man avvaktar eller behandlar för lätt. Hos 5–20 procent av patienterna uppträder dessutom en bifasisk reaktion som innebär att nya, ibland mycket kraftiga symtom återkommer efter 1–8 timmar.
ST-läkaren har genom att ordinera adrenalin intravenöst inte av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter. Tvärtom! Patienten har fått en god behandling, kanske livräddande.
