I decennier har något av en dogm rått, nämligen att vuxna patienters hjärtstopp till absolut övervägande del orsakas av genomblödningsrubbningar, som leder till partiell myokardischemi, som i sin tur leder till kammartakykardi eller kammarflimmer. Vuxnas hjärtstopp har därför ansetts ha god prognos, förutsatt att de hävs tidigt. Barns hjärtstopp har till lika övervägande del ansetts orsakade av asfyxi, eftersom barns myokardcirkulation sällan är störd i grunden. Asfyxin leder till bradyarytmi, eventuellt asystoli. Prognosen vid hjärtstopp hos barn har ansetts vara dålig, då hjärtstopp inträffar sent i ett asfyktiskt förlopp, som inte gått att vända hos en svårt sjuk patient – annars skulle hjärtstopp inte ha inträffat.
Nadkarni och medförfattare visar i den aktuella studien att denna uppfattning kan behöva omprövas. I en prospektiv observationsstudie har de undersökt hjärtstopp på sjukhus hos barn och vuxna under tiden 1 januari 2000–30 mars 2004 som rapporterats till the National Registry of Cardiopulmonary Resuscitation (NRCPR), en frivillig sammanslutning av sjukhus i USA och Kanada. Hypotesen var att barn hade relativt sett färre hjärtstopp på sjukhus orsakade av ventrikelflimmer/ventrikeltakykardi (VF/ VT) och därför sämre överlevnad.
Totalt 36902 sjukhusvårdade vuxna (>18 år) och 880 barn (18 år) hade i denna studie hjärtstopp som krävde hjärtkompressioner och/eller defibrillering. Hjärtstopp på förlossningsavdelning, neonatal intensivvårdsavdelning och prehospitalt exkluderades.
Tvärtemot författarnas hypotes hade barnen en oväntat hög andel VF/VT som första dokumenterade hjärtrytm – 14 procent – medan vuxna, lika oväntat, hade högre andel asystoli eller pulslös elektrisk aktivitet, PEA (tidigare kallad EMD, elektromekanisk dissociation) – 35 procent.
Likaså hade barnen, tvärtemot författarnas hypotes, bättre överlevnad till utskrivning från sjukhuset än de vuxna – 27 procent mot 18 (vilket också är bättre än tidigare rapporterade resultat, där barnens överlevnad efter hjärtstopp på sjukhus varit 10–18 procent). Av de överlevande hade 65 procent av barnen och 73 procent av de vuxna »good neurological outcome«, definierat som (Paediatric) Cerebral Performance Category 1 eller 2 på den sexgradiga skala, där 1 är »good«, 2 är »moderate cerebral disability« och 6 är »brain death«.

Författarna sammanfattar att den första registrerade hjärtrytmen hos såväl barn som vuxna typiskt är asystoli eller PEA. Eftersom barn har bättre överlevnad än vuxna efter sådana rytmrubbningar klarar de sig bättre, trots färre hjärtstopp på grund av VF/VT.
I diskussionen noterar författarna att även vuxna som drabbas av hjärtstopp på sjukhus oftast har en icke-defibrillerbar rytmrubbning, eftersom den vanligaste bakomliggande orsaken är progredierande andningssvikt och/eller cirkulatorisk chock, vilket leder till just bradyarytmi–PEA–asystoli. Situationen på sjuk-hus är alltså helt annorlunda än vid hjärtstopp hos vuxna som inträffar ute i samhället. Ändå är defibrillerbara rytm-rubbningar relativt vanliga i båda grupperna. Trots att prognosen vid asystoli och PEA anses usel överlevde 24 procent av barnen och 18 procent av de vuxna till utskrivning från sjukhuset – de flesta med god cerebral funktion. Som kontrast var resultaten efter hjärtstopp vid defibrilleringsbara rytmrubbningar »statistiskt lika« i båda grupperna – 29 procent bland barnen och 36 procent bland de vuxna. 18 procent av barnen i materialet hade egentligen inte hjärtstopp, som tillståndet definieras, då hjärtkompressioner inleddes innan de blivit pulslösa. Författarna drar slutsatsen att tidig, aktiv hjärt–lungräddning (HLR) för barn kan förbättra prognosen.
Artikeln kommenteras i en ledare i samma nummer av JAMA. Skribenten konstaterar att de två hittills skilda synsätten på hjärtstopp hos barn och vuxna nu behöver omvärderas. »Cardiac arrest care is about systems, which are best expressed as the chain of survival.« – – – »The pediatric and adult in-hospital and out-of-hospital chains of survival appear one and the same. What a great relief it would be to say to those individuals involved in resuscitation care, regardless of the arrest patient´s age and setting, there is a universal approach. What is good for the goose is also good for the gosling.«