Att Eva Nilsson Bågenholm och Marie Wedin har samarbetssvårigheter blev nyligen tydligt, se förra numret av Läkartidningen. Konflikten gäller formuleringen av en slutsats i ledartexten i LT nr 14. Ledaren var signerad av Marie Wedin men den slutsats som trycktes, mot Marie Wedins vilja, var formulerad av Eva Nilsson Bågenholm. Så här i efterhand kan de båda hålla med om att de alternativa formuleringarna för en utomstående läsare inte nödvändigtvis behöver innebära någon större skillnad. Ändå kunde de inte komma överens.
Enligt Eva Nilsson Bågenholm har alla ledartexter oavsett vem som skrivit dem passerat henne innan de gått i tryck.
– Det har alltid skett utan att det har varit några bekymmer. Vi har alltid varit överens, skribent och ordförande, så vi har aldrig hamnat i den här situationen förut. Min tolkning av det hela är egentligen inte att det här beror på ledaren utan på att Marie och jag har en besvärlig kommunikation, vi pratar väldigt dåligt med varandra. Jag tror att det beror mer på det än att ledarproceduren skulle vara felaktig. I tio års tid har det här fungerat utan några bekymmer.
I det här fallet hade Marie Wedin ändrat en del i artikeln så som Eva Nilsson Bågenholm föreslagit, men när sista versionen kom stod slutsatsen kvar, den hade hon inte velat ändra. Då ändrade Eva Nilsson Bågenholm ändå, i sista stund.
Marie Wedin anser att ledaren är förvanskad och hon känner sig kränkt. Hon tycker att rutinerna kring hur ledaren skrivs är så viktiga att hon kan tänka sig att lämna centralstyrelsen, CS, om hon inte får gehör för sina synpunkter i CS. Ordföranden ska inte kunna ändra en signerad ledare mot författarens vilja, anser hon. I så fall får signaturen tas bort. Nästa möte i CS hålls den här veckan, 27 april.
I förra numret av Läkartidningen sa Eva Nilsson Bågenholm apropå kontakten mellan henne och Marie Wedin att »samarbetet har varit komplicerat under alla våra år tillsammans«.
Vad är då problemet dem emellan? Det är svårt att svara på, säger de.
Handlar det om sakfrågor, personfrågor eller om att ni båda ställde upp till ordförandeposten för två år sedan?
– Det är både sak och person. Men det handlar nog inte så mycket om ordförandevalet för det var likadant innan den diskussionen dök upp, säger Eva Nilsson Bågenholm.
– Just nu är problemet det här med ledaren, säger Marie Wedin.
– Sedan skiftar väl problemets art. Det handlar om sakfrågor. Sedan är det en personfråga också. Det har inte med att jag förlorade ordförandevalet att göra. Det vill jag bestämt avvisa. Vi hade ju skillnader i både sakfrågor och så redan innan och det var kanske lite orsaken till att vi bägge ställde upp, säger Marie Wedin.
En fråga där de tycker helt olika är huruvida det är lämpligt att sitta i förbundets presidium och samtidigt behålla ordförandeskapet i en yrkesförening. Eva Nilsson Bågenholm tycker inte det är lämpligt.
– Det har varit tradition att man släpper det när man blir invald i presidiet. Jag tycker definitivt att när man är vice ordförande i Läkarförbundet så ska man avgå från yrkesföreningen, därför att det ska vara tydligt vad man representerar.
Marie Wedin anser att uppdragen går att kombinera:
– Jag tycker inte de rollerna är särskilt motsägelsefulla. Alla i CS har ju ett slags facklig plattform. Det är väldigt viktigt, för seglar man omkring fritt har man ju ingenstans där man hämtar upp idéerna. Då kan man precis lika gärna ha Sjukhusläkarföreningen som bas. Jag tror inte det finns någon i CS som inte också representerar någon annan facklig nivå.
Eva Nilsson Bågenholm anser att det är skillnad på att sitta i presidiet och vara övrig CS-ledamot:
– Vi hade uppe den här diskussionen när jag blev vald till andre vice ordförande för sex år sedan för då var jag ordförande i Sylf. Då avgick jag från den posten vid nästa val.
Efter fullmäktige 2004 – då hon valdes till ordförande, Marie Wedin till förste vice ordförande och distriktsläkarnas ordförande Benny Ståhlberg till andre vice ordförande – ville Eva Nilsson Bågenholm att de två andra skulle lämna sina ordförandeskap i yrkesföreningarna vid nästa val, det vill säga 2005. Men det ville de inte.
– Det sa vi mycket tydligt nej till, säger Marie Wedin.
– Både Benny och jag hyser den åsikten att det går bra att kombinera och skulle vi inte vara yrkesföreningsordförande så skulle både Benny och jag ha varit lokalföreningsordförande på den tiden. Så då hade vi bara företrätt ytterligare något särintresse, om man tror att man gör det. Men vi tycker att erfarenhet och kraft från en annan gruppering gör att man har idéer tillräckligt och en plattform att stå på, säger Marie Wedin.
– Ingen av dem tycker att de kan släppa sitt yrkesföreningsuppdrag och jag tycker att det är fel, för jag tycker att det försvagar förbundet, säger Eva Nilsson Bågenholm.
– Det hade varit mycket bättre om vi hade haft tre stycken i presidiet som tydligt och klart representerade hela förbundet och inte något särintresse, säger Eva Nilsson Bågenholm.
Hon anser att den nuvarande konflikten kring ledaren i nr 14 är ett exempel på detta.
– Marie uttryckte ju i artikeln i Läkartidningen (nr 15–16 red anm) att hon ville ha Sjukhusläkarföreningens politik skriven i ledaren. Och då blir det väldigt otydligt, för läsaren vet ju inte om det är förbundets politik eller om det är Sjukhusläkarföreningens politik.
Marie Wedin tycker att signerade ledare borde göra det möjligt att ta ut svängarna lite mer, att det som skrivs då inte behöver vara hela förbundets synpunkt. Då kan diskussionen bli bättre och tydligare, anser hon.
I själva vårdplatsfrågan verkar Eva Nilsson Bågenholm och Marie Wedin i alla fall inte ha någon större åsiktsskillnad, se artikel på nästa uppslag.
Men frågan om de dubbla uppdragen har Eva Nilsson Bågenholm och de två vice ordförandena diskuterat vid flera tillfällen sedan 2004. Fullmäktige i Sjukhusläkarföreningen och Distriktsläkarföreningen har hållits nyligen och båda sitter kvar på sina ordförandeposter.
På fråga om hon kommer att lyfta ämnet igen inför förbundsfullmäktige i juni svarar Eva Nilsson Bågenholm:
– Det är ju om valberedningen till exempel tar upp det. Det är deras uppgift att fundera över det och på om en person har för många uppdrag. Jag har en tydlig ståndpunkt och om fler än jag tycker det så kan man reglera det i stadgarna.
I dagsläget ser det inte ut att bli någon ändring i förbundets presidium vid förbundsfullmäktige, se ruta. De som är aktuella för val står till förfogande och inga andra kandidater är nominerade.
Apropå den aktuella konflikten har Läkartidningens läsare krävt såväl Marie Wedins som Eva Nilsson Bågenholms avgång, se debattsidorna i detta nummer. I en debattartikel kräver den tidigare presidieledamoten Göran Edbom att Marie Wedin lämnar presidiet.
– Det vill jag inte ha någon kommentar om, säger Marie Wedin.
Principen att man som ordförande och vice ordförande i förbundet ska driva förbundets fastlagda politik är Eva Nilsson Bågenholm och Marie Wedin förstås eniga om. Båda anser sig också göra detta. Hur uttolkas då politiken? Och hur bör den förändras? Svaren blir inte alltid lika. I flera frågor där Eva Nilsson Bågenholm vill förändra eller blicka framåt betonar Marie Wedin en mer tradtionell lösning eller ser en risk för försämring. Skillnaderna är inte alltid stora, men de verkar göra det svårt att gå i takt.
Bland läsarkommentarerna till den aktuella tvisten finns åsikten att debatt mellan de två ska uppmuntras, liksom åsikten att de bör visa enad front.
Att vara oeniga utåt, är det ett problem?
– Det beror på i vilken grad. Det kan ju vara problem om det är för mycket oenighet, men om man med oenighet menar att man ska ha en livgivande och saklig diskussion tycker jag inte det är ett problem, då tycker jag det är en styrka, säger Marie Wedin.
Eva Nilsson Bågenholm tycker inte att oenighet utåt behöver vara ett problem. Men hon betonar vikten av ett gemensamt budskap.
– Problemet är väl om man visar upp att det förutom olika åsikter dessutom är en konflikt. Jag tycker att det ska vara jättehögt i tak internt i förbundet så att man verkligen kan vädra olika åsikter. Jag är inte rädd för olika åsikter, det vore konstigt om man inte hade haft det, men när man sen bestämmer sig för att det är en politik man vill driva tror jag det är viktigt att man är sampratad. Om vi vill någonting och vill nå framgång ska vi ha ett gemensamt budskap, det är min övertygelse. Det är svårt för utomstående om vi har olika åsikter att värdera vad som är förbundets, så det allra bästa är naturligtvis om man som presidieledamöter fungerar bra ihop, är samspelta och för ut samma budskap.
Ledarskapsdebatten i höstas var en sådan fråga där motstridiga budskap fördes ut, anser Eva Nilsson Bågenholm. I den frågan finns nog »en nyansskillnad« mellan henne och Marie Wedin, tror hon.
– Ledarskapsdebatten var ju sådan att jag tycker att Sjukhusläkarföreningen gick alldeles för långt och hackade ner på sjuksköterskorna som kår på ett osmakligt sätt. Och det tror inte jag att vi läkare vare sig tycker eller tjänar på att gå ut på det viset.
Eva Nilsson Bågenholm syftar på nr 5 av tidningen Sjukhusläkaren förra året där Marie Wedin i sin ledare bland annat skrev att sjuksköterskor som chefer »meriterar sig genom att bedöma invändningarna från läkarna med en yta av teflon«.
– Vad gäller att leda hälso- och sjukvård så gör man inte det bra bara på grund av att man är läkare. Det gör man för att man är en duktig chef och jag ser att det finns andra professioner som kan vara det också. Och jag tror att det till och med kan vara så att vi kan tjäna på att man har olika professioner på olika nivåer vad gäller ledarskapet i sjukvården.
Enligt förbundets visioner ska förbundet verka för att cheferna ska vara läkare?
– Ja, men inte för att vi säger att de andra är dåliga, och det är här som vi då skiljer oss åt, till exempel från tidningen Sjukhusläkaren som hade ett nummer där de faktiskt talade om att de andra är dåliga och det gör ju inte vi, utan vi ser att det är bra om läkarna kan ta på sig det, men det finns andra som faktiskt också är bra.
Marie Wedin vet inte om hon och Eva Nilsson Bågenholm har samma åsikter i ledarskapsfrågan. Själv anser hon sig ha följt förbundets politik.
Kan också andra professioner vara bra chefer?
– Absolut. Andra professioner kan vara bra verksamhetschefer men det bästa är om verksamhetschefen är en läkare, men det är hela tiden under förutsättning att personen är bra chef. Men vi har aldrig sagt att en dålig läkare är bättre än en bra chef från en annan profession, säger Marie Wedin.
– Vi uttryckte det här (i Sjukhusläkaren, red anm) i förvissningen om att det var förbundets politik och så fick vi mothugg och kommentarer att det här fick stå för Sjukhusläkarföreningen, men vi har ju hela tiden ansett att det här är förbundets politik.
Anser ni att sjuksköterskor är dåliga chefer?
– Det har vi aldrig sagt.
Eva Nilsson Bågenholm anser att ni »hackade ner på sjuksköterskorna«?
– Det är ju en tolkningsfråga då. Vi gav uttryck för en hel del sköterskors oro över att omvårdnaden tar överhanden. Sedan kanske ordval kan tolkas som det ena eller andra, men politiskt var det inget krångligt.
Familjeläkarsystemet är en annan fråga där Eva Nilsson Bågenholm inte upplevt fullt stöd från sjukhusläkarna.
– Sjukhusläkarföreningen har inte varit så väldigt glada åt ett familjeläkarsystem. Och där tycker ju jag att de svävat på målet om de verkligen tycker det är bra, och där är ju förbundets politik klar och tydlig, vi arbetar för ett nationellt familjeläkarsystem.
Marie Wedin håller inte med om att Sjukhusläkarföreningen svävat på målet. Hon hänvisar till förbundets sjukvårdspolitiska program »Framtidens sjukvård« där ett familjeläkarsystem ingår.
– Vi har ställt oss bakom det programmet.
En fråga som dyker upp då och då i förbundet är huruvida det så kallade delföreningsobligatoriet ska vara kvar. Inför fullmäktige 2004 uttryckte Eva Nilsson Bågenholm att medlemskap i lokalförening och yrkesförening borde vara frivilligt. Hon tyckte att även specialitetsföreningarna borde ha rösträtt vid förbundsfullmäktige. Fullmäktiges hela sammansättning borde ses över helt enkelt.
Det ansåg inte Marie Wedin och Sjukhusläkarföreningen, en röststark grupp vid fullmäktige. Och fortfarande står Marie Wedin och Eva Nilsson Bågenholm på olika sidor. Marie Wedin anser att hon har förbundet bakom sig.
– På två fullmäktige har ju den frågan röstats ner. Men Eva har ju rätt att ha en personlig åsikt.
Vid specialitetsföreningarnas representantskap nyligen sa Eva Nilsson Bågenholm: »Det är självklart att specialitetsföreningarna ska få ett större inflytande i förbundet. Frågan är hur vi gör det.«
– Jag tycker att specialitetsföreningarna idag gör oerhört mycket arbete och det är synd att de känner sig utanför, vilket de gör så länge de inte har representation i fullmäktige, säger hon.
Åsikterna i CS är delade. Det finns en rädsla för att ett ökat inflytande ska leda till att cheferna, som är väl representerade i specialitetsföreningarna, får ett ökat inflytande över de fackliga frågorna.
– Rädslan för att det ska bli chefer som styr det fackliga arbetet delar jag naturligtvis, säger Eva Nilsson Bågenholm, som därför funderar på om inflytandet i så fall skulle kunna delas upp något sätt.
– Min bestämda uppfattning är att man måste se över hela förbundets organisation, jag tror det är dags. Med åren ändras ju förutsättningarna. Till exempel har vi läkare nu som inte passar in i vare sig yrkesföreningar eller lokalföreningar och ändå tvingar vi dem att vara med där, men de har väldigt svårt att få stöd från någon av dem.
Exempel på sådana läkargrupper som enligt Eva Nilsson Bågenholm idag inte får någon tydlig representation är läkare i läkemedelsindustrin och läkare i privata bolag som Capio och Carema.
Vilken förhandlingsmodell som är bäst vid löneförhandlingar har de också haft olika syn på, den traditionella förhandlingsmodellen eller lönesamtalsmodellen, men det verkar inte vara någon större fråga nu.
Dagens avtal nämner lönesamtalsmodellen först, sedan den traditionella. Sjukhusläkarföreningen motionerar till årets fullmäktige om att den traditionella förhandlingsmodellen utvecklas och lyfts fram i avtalstexten.
– Vi värnar ju i Sjukhusläkarföreningen väldigt mycket om att den traditionella förhandlingsmodellen ska finnas kvar som huvudalternativ. Och där har vi nog olika syn på det. Men det är möjligt att Eva har ändrat sig lite det senaste året, säger Marie Wedin.
Eva Nilsson Bågenholm har de senaste tio åren drivit på för att lönesamtalsmodellen ska användas i större omfattning.
– Nu har inte det fungerat speciellt bra ute i landet, men det har gått bra på en del ställen och jag tycker det är viktigt att båda alternativen finns. Jag tycker att så som det är nu är väldigt bra att man utifrån de lokala förutsättningarna bestämmer vilken modell man vill ha, säger Eva Nilsson Bågenholm.
Att lönesamtalsmodellen beskrivs utförligare i avtalet beror på att den är ny, menar hon och hon tycker inte att det är så viktigt vilken modell som nämns först.
