Närsjukvård stod på agendan när Sveriges läkarförbund inledde sitt fullmäktigemöte med politisk debatt. Paul Håkansson, socialdemokratiskt landstingsråd i Östergötland, Stig Nyman, kristdemokratiskt oppositionslandstingsråd i Stockholm, och moderaten Henrik Hammar, regionråd i Skåne, fick alla reflektera över Läkarförbundets närsjukvårdsprogram.
»Vård nära patienten som inte kräver den fullt utrustade sjukhusvårdens resurser.«
Det är Läkarförbundets definition av begreppet närsjukvård. Ingen hade egentligen något att invända mot just detta, även om Paul Håkansson undrade vad ett fullt utrustat sjukhus är.
– Där hade ni kunnat göra en insats och definiera!
Stig Nyman sa att det gäller att pröva modellen, men på ett annat sätt än Läkarförbundet föreslår.
– Om vi hoppar över det där med statlig finansiering så kan vi pröva det en bit in på nästa mandatperiod.
– Oavsett regering? frågade moderatorn Peter Andréasson.
– Nej, replikerade Stig Nyman kort.
Henrik Hammar hade tagit fasta på de delar av programmet som handlar om mångfalden av vårdgivare, något han uttryckte sig positivt om.
– En av de saker vi vill är att i första linjens sjukvård ska svensken möta entreprenörskap. Kundvalssystemen stimulerar produktion och bemötande av patienten, det är ett sätt att stärka patientens ställning.
Men politikerna tyckte också att närsjukvårdsprogrammets patientperspektiv var tunt.
Thomas Flodin, ledamot av Läkarförbundets centralstyrelse, som lett förbundets närsjukvårdsgrupp från augusti förra året, hade då strax innan gjort en presentation av närsjukvårdsprogrammet inklusive två typiska patientfall som idag, i brist på resurser i primärvården, åkt in och ut på akuten istället för att tas om hand, bedömas och behandlas i den nära sjukvården.
– Patientperspektivet är det avgörande i vårt program. Vi ser idag patienter som inte får den vård de borde ha, sa Thomas Flodin som samtidigt medgav att fokus i programmet till stor del ligger på tekniska lösningar av vårdorganisation.
Stig Nyman var också tveksam till tanken på kommunanställda läkare.
– Jag är ingen landstingskramare, men kommunerna kommer aldrig att lära sig värdet av fortbildning och forskning på ett sätt som är nödvändigt i den här branschen.
Alla tre politikerna hade också hakat upp sig på Läkarförbundets idé om att betalningsansvaret för det som benämns »samverkansvård«, det vill säga vård av personer som behöver vård i boendet och varaktigt behöver läkarinsatser, ska ligga på kommunerna, som i sin tur får kompensation via riktade statsbidrag.
– Ska ni vänta på statlig finansiering, då hinner ni skriva många närsjukvårdsprogram innan något händer, sa Stig Nyman.
– Sjukvården behöver inte fler finansiärer, utan färre, sa Henrik Hammar.
Politikerna fick också dela med sig av sina bästa tips till Läkarförbundet, hur man ska göra för att få programmet genomfört. Henrik Hammar tryckte på att det är viktigt att få med sig Vårdförbundet och Kommunal på vagnen om det ska bli något med närsjukvårdsvisionen. Paul Håkansson framhöll att det regionala perspektivet borde lyftas in i programmet på bekostnad av det nationella. Stig Nymans recept var mest konkret:
– Kryssa Stig Nyman i höstens val så ska ni se att det ordnar sig!
På frågan om politikerna var beredda att göra det möjligt för sjukhusläkare att verka i friare former svarade socialdemokraten Paul Håkansson reptilsnabbt: »Nej, men i ordnade former.« Både Henrik Hammar (m) och Paul Håkansson ställde sig emellertid positiva till att läkare ska kunna kombinera arbete i sjukhusvården och närsjukvården liksom hos olika huvudmän.
Kristdemokraten Stig Nyman (i förgrunden) var den som uttryckte sig mest positivt om Läkarförbundets närsjukvårdsprogram vid en debatt med Henrik Hammar (m) och Paul Håkansson (s).
