»Vi ska inte döma psykiskt sjuka för gärningar som är direkta uttryck för deras sjukdom …« Detta är Sten Levanders huvudinvändning när jag argumenterar för att psykiskt sjuka inte ska särbehandlas när det gäller påföljd för brott som de begår. Vi åtalar och dömer psykiskt sjuka för brott som de begår – men allvarligt psykiskt störda får inte sättas i fängelse utan döms till rättspsykiatrisk vård.
Det synsätt som »råder i resten av världen« går ut på att allvarligt psykiskt störda inte har något uppsåt och inte är tillräkneliga. Det är på den här punkten som jag har en annan uppfattning – efter snart 40 års kontakt med svårt psykiskt sjuka. Jag ifrågasätter om inte det ofta finns ett uppsåt och att det också oftast finns något slags insikt om att det man gör inte är rätt, även om insikten kan vara väldigt begränsad och handlingsfriheten för en psykotisk person förvisso är mycket begränsad. Var mordet på Anna Lindh en »olyckshändelse« och är »Hagamannens« våldsamma våldtäkter olyckshändelser? Jag menar att de inte var det. I båda fallen fanns ett utrymme för att handla annorlunda.
En av mina unga kvinnliga patienter, som periodvis vägrar ta neuroleptika, sade vid ett tillfälle: »Jag är schizofren, och jag vill vara det!« En man som vägrat mediciner under ett par års tid nu och som är ständigt psykotisk säger att det är »som att leva i en movie«, och så vill han ha det. Jag tror alltså att de flesta allvarligt psykiskt störda någonstans är medvetna om att de inte fungerar normalt. Därför finns det också ett ansvar att utkräva från dem, visserligen mycket begränsat, men rent principiellt tror jag alltså inte att man helt och hållet kan »straffriförklara« även svårt psykiskt sjuka.
En annan för mig viktig aspekt har varit att detta att vara människa är förenat med ansvar, dvs människan blir människa av att vara ansvarig. När vi fråntar människor ansvar för sig själva och sina handlingar förminskar vi dem också – vi berövar dem en viktig del av deras mänsklighet. Detta är kanske den viktigaste grunden för mitt ställningstagande att inte »straffriförklara« människor på grund av psykisk sjukdom.
Det är också därför jag tycker att vår lagstiftning är riktig på den här punkten, även om den avviker från lagstiftningen i resten av världen – majoriteten har inte alltid rätt! I förlängningen av detta resonemang ligger också att man inte heller ska döma svårt psykiskt sjuka på annat sätt än man skulle göra med människor som man anser kompetenta.
Men även i dessa fall tar man ju hänsyn till omständigheter när man utmäter straff/påföljd. Detta innebär givetvis att man kan underlåta att åtala eller att man kan ge ett mera symboliskt straff därför att omständigheterna har varit sådana att man inte kan utkräva något ansvar. Detta sker ju även när det gäller psykiskt »friska« personer.
Sedan är det ju självklart att människor som lider av sjukdom av något slag ska få behandling för denna under strafftiden. Det innebär då också att psykiskt sjuka ska få samma vård och behandling som andra sjuka får under strafftiden. Jag anser därför att man ska behålla rättspsykiatrin som en särskild specialitet. Jag tycker inte om att man inrättar särskilda fängelseavdelningar. Dessa personer ska tas om hand av rättspsykiatrin som nu. Man inrättar inte särskilda kirurg- eller medicinavdelningar på fängelserna.
En ytterligare aspekt på mitt resonemang har att göra med stigma och diskriminering av psykiskt sjuka. Jag tror att vi genom att göra undantag för svårt psykiskt sjuka som begår brott och särbehandlar dem bidrar till att behålla en stigmatiserande syn på psykisk sjukdom. Genom att säga att de är oansvariga och inkompetenta etc berövar vi dem en del av deras mänsklighet och lämnar därmed också fältet öppet för en stigmatiserande hållning gentemot psykiskt sjuka mera allmänt.
Jag är medveten om att det ligger en djupt humanistisk tanke bakom att straffriförklara psykiskt sjuka – att de är straffade nog av sin sjukdom och att man inte ska lägga ytterligare börda på dem. Det är lätt att sympatisera med denna hållning, men jag tror att den långsiktigt är riskabel och kontraproduktiv. Det är väl dags att vi försöker att få mera evidens bakom våra resonemang!
