Den 51-årige mannen undersöktes av distriktsläkaren sedan han tre dagar tidigare skadat vänster fotled, som fastnat i samband med att han fallit framåt. Underbenet och fotleden svullnade vid skadetillfället och det uppstod ett blåmärke. Distriktsläkaren konstaterade att foten smärtade vid böjning och sträckning samt bedömde att besvären orsakades av blödningen. Han ordinerades insmörjning med Hirudoid.


Hälseneruptur konstaterades
Tio dagar senare återkom patienten på grund av kvarstående smärtor och svårigheter att gå. Distriktsläkaren bekräftade ömhet över proximala hälsenan men fann inga tecken till vävnadsskador. Patienten ordinerades smärtlindring och uppmanades att återkomma om det uppstod svullnad vid hälsenan.
Han uppsökte sedermera en annan läkare, som remitterade honom till ortopedklinik där man konstaterade en hälseneruptur. Patienten opererades. Han anmälde distriktsläkaren för felbehandling.
Ansvarsnämnden läste patientens journal och tog in yttrande av distriktsläkaren. Denne berättade att han vid sin första undersökning bedömde att det rörde sig om en skada i mjukdelar i samband med att patienten tre dagar tidigare fastnat med foten i en elkabel. Vid skadan uppkom en blödning med blåmärke och svullnad.
På grund av åderbråck sedan tidigare i benet angavs möjligheten av ett brustet åderbråck som tänkbar förklaring till blåmärket. För att om möjligt förhindra uppkomst av inflammation och påskynda återbildningen av blödningen ordinerades Hirudoidsalva. Vid undersökningen fanns svullnad upp på underbenet samt noterades smärta vid böjning och sträckning i foten. Mot värken rekommenderades Distalgesic.
Vid återbesöket tio dagar senare hade patienten kvarstående besvär efter skadan med mindre svullnad och mer lokal smärta. I samband med undersökningen fanns en ömhet vid hälsenans övre del upp mot muskulaturen i vaden. Hälsenan undersöktes och inga tecken till skada i senan kunde upptäckas. Eftersom besvären kvarstod befarades begynnande inflammation, varför inflammationsdämpande värktablett ordinerades samt relativ vila rekommenderades. Han uppmanade patienten att återkomma om besvären ökade eller om han svullnade ner i hälsenan. Efter det hade han inte haft kontakt med patienten.
Distriktsläkaren uppgav att han bedömde att det inte fanns tecken på hälseneskada vid hans undersökningar. Men med råd om relativ vila och inflammationsdämpande tabletter försökte han påskynda läkningen och minska risken för fortsatta besvär.


Bedömning och beslut
Patienten hade skadat fotleden och distriktsläkaren konstaterade ömhet vid hälsenan och upp över underbenet där det också utvecklats ett blåmärke. Läkaren bedömde att besvären härrörde från mjukdelarna.
Trots att patientens besvär kvarstod och patienten dessutom utvecklat gångsvårigheter vidhöll distriktsläkaren denna bedömning. Han borde i detta skede åtminstone ha kompletterat med Thompsons test eller kontroll av om patienten kunde stå på tå, vilket omgående hade kunnat bekräfta en hälseneruptur, kritiserar Ansvarsnämnden.
Distriktsläkaren förefaller således inte ha reflekterat över skademekanismen och inte heller över smärtornas kliniska lokalisering, vilket medförde dröjsmål med behandlingen av hälsenerupturen.
Orsaken var sannolikt en summarisk anamnes, vilket medförde brister i den kliniska utredningen. Såvitt framgår av dokumentationen undersöktes hälsenan först vid det andra besöket.
Oavsett vad distriktsläkaren uppfattat om traumat borde smärtornas lokalisering och de gångsvårigheter som senare utvecklades ha föranlett en noggrannare undersökning.
Distriktsläkaren får en erinran, beslutar Ansvarsnämnden.


Thompsons test, som Ansvarsnämnden anser att distriktsläkaren borde ha använt, utförs med patienten knästående på en undersökningsbrits med fötterna utanför britsen. Undersökaren kramar vadmusklerna där vaden har sitt största omfång. En normalreaktion innebär att foten passivt plantarflekteras. Testet är positivt om det inte sker någon plantarflexion.