Prostataspecifikt antigen (PSA) används i stor omfattning, men testet har begränsningar vad gäller både specificitet och prognostisk förmåga, dvs förmåga att skilja mellan dem som inte kommer att få några problem av prostatacancer och dem som kommer att dö av den.
År 2005 publicerades en uppmärksammad artikel av Wang och medarbetare [N Engl J Med. 2005;353:1224-35] där man visade att autoantikroppar mot prostatacancer hade högre sensitivitet och specificitet än PSA för att påvisa prostatacancer. Artikeln har också presenterats av Anders Bjartell i Läkartidningen [2006;103:443]. Även om resultaten är intressanta är det fortfarande en bra bit kvar innan vi vet vilka autoantikroppar och antigener som ger den bästa diagnostiska informationen.

Ett annat problem med prostatacancerdiagnostiken är att veta vilka patienter som kommer att dö av cancern och vilkas livslängd och livskvalitet som inte kommer att påverkas. Även om prostatacancer är en vanlig dödsorsak är andelen äldre män med prostatacancer betydligt högre. Det finns studier som visar att ca 70 procent av alla 70-åriga män har cancer i prostata. Med en så hög prevalens är det viktigt att kunna identifiera de tumörer som kommer att växa till och metastasera. I dagsläget saknar vi bra sådana verktyg. Eftersom immunsystemet hjälper till att ta hand om främmande celler inklusive tumörceller borde autoantikroppar även kunna ge information om när immunsystemet uppfattar prostatacancercellerna som främmande. Det är frestande att utvidga tankegången till att immunsystemet har en skyddande funktion. Det pågår idag vaccinationsstudier för att inducera immunsvar mot prostatacancerceller i syfte att behandla patienter med prostatacancer.

Vi har nyligen tillsammans med en forskargrupp i Münster, Tyskland, visat att autoantikroppar mot prostasomer är kopplade till metastaseringsbenägenheten hos dessa patienter. Prostasomer är organeller som är specifika för prostata och prostatacancerceller. Prostasomerna innehåller drygt 200 olika antigener, vilket gör att ett test för förekomst av antikroppar mot prostasomer screenar för en blandning av flera olika antigener. Genom att proteinerna sitter på en organell/partikel ger de lättare upphov till immunsvar än om de är lösliga. Prostasomerna är också betydligt mindre och många fler än hela prostacancerceller och borde därför teoretiskt kunna komma ut i cirkulationen tidigare.
Studien visade att höga nivåer av antikroppar mot prostasomer var signifikant associerat med lägre metastaseringsbenägenhet. Den här typen av resultat måste givetvis bekräftas i andra studier, men den visar att autoantikroppar också kan ge prognostisk information.
Vi instämmer med Bjartells tidigare sammanfattning att vi fortfarande inte har tillräckligt bra metoder för prostatacancer men att »cancer immunomics« kan öppna nya vägar.