Den 69-årige mannen har en demenssjukdom och bor på ett särskilt boende. Han hade i mars 2005 haft en hjärtinfarkt med hjärtstillestånd, och han medicinerade även för bristande sköldkörtelfunktion.
Den 29 oktober 2005 föll han ur sin rullstol. I samband med fallet var han okontaktbar i någon minut, och i efterförloppet hade han ont i hela kroppen och försämrad talförmåga. Han undersöktes två dagar senare av en distriktsläkare, som inte fann någon svullnad, missfärgning eller palpationsömhet i vänster axel eller vänster knä.
På grund av ett förhöjt CRP-värde misstänkte han att patienten hade en luftvägsinfektion och ordinerade antibiotika.


Hade två frakturer och axeln ur led
Den 1 november rapporterades att patienten kände smärta i höger axel vid rörelser. Distriktsläkaren ordinerade antiinflammatorisk gel och Alvedon, utan att undersöka honom.
Den 2 november remitterades patienten för röntgenundersökning, då en sjuksköterska på boendet hade rapporterat fortsatta svåra smärtor i höger axel och vänster höftled. Hon bedömde också vänster ben som utåtroterat och förkortat, varför hon misstänkte en höftfraktur.
Röntgenundersökningen visade en fraktur på vänster lårbenshals, en fraktur i höger överarm samt att axeln var ur led.
Patientens son anmälde en sjuksköterska och distriktsläkaren. Han undrade, med hänvisning till vad läkare och sköterskor sagt i samband med röntgenundersökningen, om pappan verkligen undersökts grundligt, vilket är särskilt viktigt med gamla dementa människor som inte kan kommunicera verbalt.
Sjuksköterskan kritiseras av Ansvarsnämnden men frias, varför vi lämnar henne.
Distriktsläkaren berättade att han den 31 oktober av en sjuksköterska på sjukhemmet blev ombedd att titta på patienten, som hade feber samt ont i vänster axel och vänster knä.
Enligt sjuksköterskan hade patienten den 29 oktober fått ont i vänster axel efter att, i samband med en misstänkt ny blodpropp med cerebral påverkan, ha ramlat ur sin rullstol.
Smärtan i vänster knä hade däremot börjat före fallet. Patienten har sedan tidigare vänstersidig svaghet på grund av stroke.


Ingen misstanke om skada
Vid besöket låg patienten opåverkad i sängen, berättade distriktsläkaren.
Undersökningen gav ingen misstanke om skelettskada i vare sig vänster axel eller vänster knä. På grund av att patienten hade feber och hosta begärde han provtagning av CRP. Då detta var förhöjt insattes penicillin vid misstanke om lunginflammation.
Distriktsläkaren bedömde även att infektionen förklarade den diffusa värk i kroppen som patienten, enligt personalen, verkade ha.
Personalen på sjukhemmet brukar snabbt reagera om patienterna verkar ha ont någonstans.
Den 1, och framför allt den 2 , november signalerade personalen att patienten hade ont i höger axel och vänster höft, vilket föranledde att röntgenundersökningar gjordes den 2 november.
Distriktsläkaren menade att han, med den information som fanns den 31 oktober, gjorde en rimlig undersökning av patienten.


Skulle bedömt hela tillståndet
Då distriktsläkaren undersökte patienten den 31 oktober begränsade han undersökningen till vänster axel och knä eftersom detta var vad sjuksköterskan hade uttalat oro för.
Ansvarsnämnden påpekar att man som konsultläkare på ett särskilt boende visserligen i stor utsträckning är beroende av sjuksköterskans rapport, men distriktsläkaren har ändå haft att bedöma patientens hela tillstånd. Särskilt som det rör sig om en patient med nedsatt autonomi har distriktsläkaren brustit i noggrannhet vid undersökningen.
Han har av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter, och felet är varken ringa eller ursäktligt. Han får en erinran, bestämmer Ansvarsnämnden.