Tyvärr har debatten utvecklats till att inte bara betrakta fenomenet som ett kliniskt syndrom. Tomas Erikssons [1] teori om att föräldrarna förgiftar sina barn med psykofarmaka har fått obehagliga konsekvenser. Mediernas beskrivning påverkar direkt mina patienters kliniska tillstånd. De utsätts för inte bara misstankar utan också husrannsakan, polisförhör och blodprovstagningar etc, och det går många månader innan de får besked om polisen har någon anklagelse mot dem eller ej. I ett fall har en familj väntat sedan oktober 2005.
Debatten aktualiserar några grundläggande aspekter på psykiatrin ur såväl medicinskt som socialt perspektiv. Jag vill göra några förtydliganden om detta fenomen, som påstås endast förekomma i Sverige.
Under min tidigare tjänstgöring som OSCEs (Organization for Security and Cooperation in Europe) observatör under Kosovokriget 1999 kunde jag notera samma sjukdomsbild i flyktinglägren i Makedonien och Albanien. Eftersom jag inte sysslade med kliniskt arbete kan jag inte hänföra mig till några belägg i sjukhusjournaler.
En sådan dokumentation skulle i vilket fall som helst vara bristfällig eftersom läkarna arbetade under svåra förhållanden med väldigt många patienter och flyktingar som hela tiden flyttade runt mellan olika flyktingläger. Vidare gällde, som i all sjukvård vid krig och katastrofsituationer, principen att endast livshotande tillstånd måste behandlas, och då prioriterar man knappast psykiatrin.

Barnen i Kosovo har fått bevittna förskräckliga scener. Soldater och milis har jämnat deras byar med marken. De har satt deras bostäder i brand eller förstört dem med kanonskott. Barnen har sett sina fäder och andra män i familjen dödas och sina mödrar och systrar bli våldtagna.
Flyktingarnas berättelser var inte en produkt av deras fantasi eller suggestion och ännu mindre en politisk manipulation. De här händelserna återfinns bland handlingar vid Krigsförbrytartribunalen i Haag. I flyktinglägren fanns sådana kliniska symtom som fältpsykiatrer hade observerat under första världskriget: funktionella förlamningar av benen, hysterisk blindhet och dissociativa psykoser.
Några barn, om än inte alla, reagerade på samma sätt som vissa flyktingbarn gör i dagens Sverige: Deras medvetandenivå hade blivit lägre, de var apatiska, reagerade ej och var så djupt letargiska att de inte ens kunde äta själva. När upplevelsernas allvarliga karaktär blev ohållbar avbröt barnen all kontakt med omgivningen. De reagerade precis som vissa djur brukar göra när de känner fara: De stänger sig inom sig själva och går in i ett skyddande vegetativt tillstånd.

De flesta apatiska flyktingbarn som vi har i Sverige idag kommer från länderna i före detta Sovjetunionen. Långt ifrån alla kan med säkerhet peka ut på kartan var dessa länder ligger. Det är uppenbart att vi inte känner till den socialpolitiska situationen och omfattningen av våld i vardagen som de får uppleva som barn i dessa länder – de påtagliga kränkningarna av grundläggande mänskliga rättigheter.
Det är också väl känt, men också ofta bortglömt, att psykiatriska syndrom karakteriseras av en hög grad av patoplasticitet och socioplasticitet, dvs de förändras och anpassar sig efter omgivande kultur och situation. Från neurofysiologisk och klinisk synpunkt vet vi också mycket lite om dissociativa störningar.
I DSM-IV är de, på grund av svårigheten att klassificera dem, intryckta i en ram med starka referenser till fallenhet att bli lätt påverkad och hypnotiserad. Sådana sjukdomar är emellertid välkända mest genom deckarromaner om seriemördare som lider av multipla personlighetsstörningar.

Ett gammalt latinskt ordspråk, »man ser det man vet«, gäller alltjämt, speciellt i en komplex och svår disciplin som psykiatri som också dras med arvsynden att sakna etiologiska kunskaper. Det är vanligt att man förnekar det man inte förstår. Detta ger dock oss psykiatriker inte rätten att resonera på samma sätt.
Vi kan inte tillåta oss att säga att det vi inte är i stånd att förklara inte existerar – att säga att detta är en produkt av inbillning eller manipulation. Denna ovilliga inställning tolkas som ett farligt begrepp, att det som inte kan botas med läkemedel inte är en sjukdom.
Psykiatrin täcker ett brett spektrum av störningar, och begreppet »psykisk sjukdom« är inte monolitiskt. Detta innefattar hjärnans dysfunktion, psykopatologiska processer, inkongruenser och motsägelser mellan olika organisatoriska nivåer av självet och kulturella drag [2].
Dessa aspekter måste beaktas i syfte att innefatta komplexiteten av mentala störningar och undvika reduktionismen, som utarmar psykiatrin i pragmatismens och empirismens namn [3]. Dessutom misstolkar reduktionismen den riktiga betydelse som neurovetenskapen spelar i psykopatologin.

Psykiatrin är inklämd mellan å ena sidan att behandla lidande patienter och å den andra samhällets krav på kompetens, yttre trygghet och säkerhet. Mycket ofta har vi psykiatriker inga svar, trots att vi är de enda referenserna i ett samhälle som vill utöva social kontroll över psykiskt sjuka, anordna utbildning på området och finansiera sjukvården. Värdet av de råd som psykiatrikerna kan erbjuda samhället i brist på vetenskapliga belägg är starkt bestämt av läkarens professionella och humanistiska roll: Som läkare möter vi patienter som lider.
Om vi ger vika för imperativet att läka patienter, glider vi oundvikligen åt det dömande hållet och blir sociala uppfostringsanstalter eller, ännu värre, detektiver. Då förlorar vi patienternas, kollegernas och samhällets förtroende. Dessutom riskerar vi att våra ord kan missbrukas av okunniga politiker utan skrupler, som söker samtycke för att dimensionera resurserna enligt ideologiska principer och inte efter de föreliggande behoven.
En Taoberättelse säger att när den vise pekar på månen, så tittar den okunnige på fingret i stället. Kanske de apatiska barnen visar oss sitt psykiska lidande och sin smärta på ett annat sätt än vi är vana vid att se.
Uttrycken för psykisk smärta kan vara olika. Om vi sitter fast i förutfattade uppfattningar och baserar psykiatrin uteslutande på en farmakologisk grund, kommer vi inte att kunna ta till oss och förstå dessa uttryckssätt och riskerar att som den okunnige titta på fingret istället för på månen.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.