Korttids högdosbehandling med steroider som profylax eller behandling vid tidig ARDS, akut svår andningsinsufficiens, har enligt tidigare studier inte förbättrat överlevnaden. En mindre, delvis kritiserad, studie har möjligen visat effekt på överlevnaden med långtids lågdosbehandling vid sen ARDS (≥7 dagar). I en amerikansk multicenterstudie, initierad av ARDS Clinical Network ( http://www.ardsnet.org ), har 180 patienter randomiserats till behandling med placebo eller metylprednisolon, påbörjad 7–28 dagar efter säkerställd ARDS. Metylprednisolon gavs som engångs bolusdos följt av 0,5 mg/kg x 4 i 14 dagar och därefter 0,5 mg/kg 2 i 7 dagar med en successiv nedtrappning av dosen över 2–4 dygn.

Steroidgruppen uppvisade ingen skillnad i 60- eller 180-dagarsmortalitet jämfört med kontrollgruppen. Metylprednisolonbehandling gav till och med signifikant ökad mortalitet om den påbörjades 14 dagar eller mer efter ARDS-diagnos.
Noterbart är dock att steroidgruppen hade en större andel med direkt lungskada och svårare sjukdomsgrad. Metylprednisolon förbättrade däremot syresättningen, minskade compliance inom 3–7 dygn och medförde fler respiratorfria dagar och kortare vårdtid på IVA. Dock hade de steroidbehandlade ett ökat behov av återinsatt respiratorbehandling. De steroidbehandlade uppvisade även signifikant förbättrat blodtryck, färre dagars behandling med vasoaktiva läkemedel och färre som utvecklade septisk chock och nosokomial pneumoni. Patienter som hade en mer aktiv proliferationsfas, mätt som nivå av prokollagenpeptid typ III, visade sig också ha signifikant bättre överlevnad än de med låga nivåer.
Steroidbehandlingen innebar signifikant högre blodsockernivåer under delar av studieperioden, och alla de nio patienter som utvecklade intensivvårdsrelaterad neuromuskulär störning hade behandlats med metylprednisolon.

Tolkningen av denna studie försvåras av en rad orsaker. ARDS är en samlad beskrivning av lungskada med många utlösande orsaker såsom pneumoni, trauma, aspiration, sepsis och pankreatit.
Även om den histologiska bilden och den kliniska utvecklingen följer ett likartat mönster kan man tänka sig att graden av inflammation i lungan kan skilja sig åt utifrån primär genes och därmed även hur de antiinflammatoriska effekterna av steroider inverkar på förloppet.
En tanke, som en ledare i samma nummer förespråkar, är att balansen mellan gynnsamma och negativa effekter av steroidbehandling kan variera över ARDS-förloppet. Detta kan förklara att patienter som behandlats från 7–13 dagar efter diagnosen ARDS hade ca 25 procents (ej signifikant) minskad mortalitet, medan de som påbörjade steroidbehandlingen senare hade ökad mortalitet. Likaså kan steroiderna tänkas påverka den primära orsaken till skadan på olika sätt, och därmed förloppet i övrigt.
Avsaknaden av effekt på överlevnaden är inte överraskande, då flertalet ARDS-patienter dör i multiorgansvikt, vilket inte redovisats fullt ut i denna studie. Denna studie pågick under lång tid (sju år), och författarna påpekar själva att en rad behandlingsprinciper införts inom intensivvården under denna tid, vilket kan ha påverkat utfallet.
En sammanfattande tolkning är att metylprednisolonbehandling vid ARDS, om den startas inom 7–13 dagar, kan förbättra syresättningen, stabilisera cirkulationen och minska respiratorvårdtiden, dock med risk för högt blodsocker och utveckling av neuromuskulär störning. Studien stöder således inte rutinmässig steroidbehandling vid ARDS, och man avråder bestämt från behandling vid ARDS som varat i mer än 14 dagar.