Tunntarmen är ett svårundersökt organ. Kontraströntgen har länge varit förstahandsmetod – med diskutabelt utbytet. Proximala tunntarmen kan nås med övre endoskopi och terminala ileum via koloskopi. När kapselendoskopi introducerades 1999 och gav möjlighet till visualisering av hela tunntarmen var det en milstolpe i utvecklingen. Metodiken har beskrivits tidigare i LT. Kapseln sväljs av patienten och tar två bilder per sekund i åtta timmar. Bilderna sänds till en mottagare, fäst vid patientens midja, och efter undersökningen laddas de ned till en arbetsstation där de granskas.
I en artikel har författarna sammanställt litteraturen om kapselendoskopi och jämfört den med den senaste typen av endoskopi för tunntarm, dubbelballongenteroskopi. De studier som finns visar fler fynd med kapseln än med konventionell undersökning. Vid kapselendoskopi är antalet positiva fynd 45–76 procent, att jämföra med tunntarmsröntgen 3, DT med kontrast 21, DT-enterografi 36 och push-enteroskopi 19–52 procent.

Den vanligaste indikationen för kapselendoskopi är blödning, där konventionell utredning (gastroskopi och koloskopi plus eventuellt tunntarmsröntgen) inte gett förklaring. När gastroskopi och koloskopi inte förklarat blödningen gör kapseln det i 45–76 procent av fallen. Vanligaste fynd är angiodysplasier, tumörer, varicer och sår. En annan indikation är Crohns sjukdom i tunntarmen. Mediantiden från symtomdebut till diagnos vid denna sjukdom varierar från 1 till 7 år. Symtomen är diarré, viktminskning, buksmärtor och förhöjda inflammationsparametrar. Standardundersökningar är ofta negativa eller ger osäkra resultat, medan kapselendoskopi ger diagnos i 40–70 procent av fallen. Kapselendoskopi är av värde även vid celiaki och kontroller av polypsyndrom, dock inte vid utredning av funktionella tarmsjukdomar. Kapseln utvärderas också för bruk hos barn. Hittills gjorda studier visar samma resultat som hos vuxna.
Kontraindikationer är känd förträngning i mag–tarmkanalen och sväljningssvårigheter. Den allvarligaste komplikationen är ileus, beroende på att kapseln fastnar i en förträngning, vilket händer i 0,75 procent av fallen. Riskfaktorer för förträngning är långvarigt NSAID-bruk, strålskada och utbredd tunntarms-Crohn. För att minska denna risk finns en sk patency-kapsel som bryts ned inom 40 timmar om den fastnar, annars utsöndras den intakt. Vid misstänkt striktur ges denna före undersökningen, och man kontrollerar efter 24–36 timmar om kapseln passerat gastrointestinalkanalen. Kapseln används idag enbart för diagnostik; lokalisationen av fynd kan vara svår och granskning av bilderna tidsödande, speciellt för oerfarna.
Författarnas slutsats utmynnar i en algoritm för utredning av gastrointestinal blödning, där huvudbudskapet är att man efter negativ utredning med gastroskopi och koloskopi ska gå vidare med kapselendoskopi som nästa steg.
En annan ny teknik är dubbelballongenteroskopi. Den tillåter undersökning av hela eller större delen av tunntarmen via munnen och/eller ändtarmen. Med två ballonger, som växelvis blåses upp och töms, kan man dra sig fram igenom tunntarmen. Undersökningen görs med sedering, och genomsnittstiden för en undersökning är 75 minuter. Antalet positiva fynd är jämförbara med dem vid kapselendoskopi, men undersökningen tillåter biopsitagning liksom terapeutiska åtgärder.

Jag delar författarnas åsikt att det är dags att avveckla tunntarmsröntgen som rutinmetod för utredning av tunntarmen. Avgränsningen mellan de nya metoderna är emellertid inte helt klar. På vår enhet är kapselendoskopi förstahandsmetod för utredning av tunntarmen, utom vid kontraindikationer.
Dubbelballongenteroskopi används när kapselendoskopi är inkonklusiv eller när fynd vid kapselendoskopi motiverar terapeutiska åtgärder. MR- och DT-enterografi är bra alternativ vid kontraindikationer mot kapselendo- eller dubbelballongenteroskopi och vid extraluminal sjukdom (fistlar, abscesser, tumöröverväxt). Ultraljud utförd av en intresserad undersökare kan också vara en bra metod, speciellt för bedömning av terminala ileum.