Gastroenterit med åtföljande dehydrering är en av de vanligaste diagnoserna på barnakutmottagningar. Den kliniska undersökningen kompletteras ofta med kontroll av elektrolyter och ibland även med blodgasanalys.
Författarna till den aktuella artikeln som är verksamma vid akutmottagningen vid Childrens´ Hospital, Denver, USA har värderat rutinmässig analys av S-Na, S-K, S-urea, S-bikarbonat och blodglukos hos barn som på kliniska grunder bedöms vara i behov av intravenös rehydrering. De redovisar hur ofta laboratorievärdena avvek från normalvärdena, hur ofta onormala värden ledde till förändring av planerad behandling, hur väl läkarna kunde förutsäga ett kliniskt betydelsefullt onormalt analysvärde och om det fanns det någon korrelation mellan laboratorieresultaten och den vårdnivå på vilken barnet omhändertogs.

Studien omfattade 182 barn mellan 2 månader och 9 år, som sökte på grund av gastroenterit och dehydrering med behov av intravenös rehydrering. Läkarna bedömde dehydreringsgrad. Om intravenös rehydrering ansågs indicerad tog man prov före behandlingen. Läkarna dokumenterade, innan svar på analyserna hade anlänt, om de normalt skulle ha ordinerat sådan provtagning. Barnen fördelades efter läkarbedömning till: intravenös behandling på akutmottagningen, därefter hemsända; intravenös behandling på observationsenhet kopplad till akutmottagningen, därefter hemsända; inläggning på vårdavdelning.
När resultaten blivit tillgängliga bedömde läkaren om denna information förändrade den planerade behandlingen. Samtliga barn följdes upp för att dokumentera om, och i så fall varför, de sökt vård igen inom 72 timmar efter den initiala behandlingen.
Medianåldern var 1,4 år, 58 av de 182 patienterna var <1 år gamla. 111 barn bedömdes vara lätt dehydrerade, 55 medelsvårt dehydrerade och 16 gravt dehydrerade. 117 av de 182 barnen (64 procent) skickades hem direkt efter behandling på akutmottagningen utan ytterligare övervakning. Av dem återkom endast två på grund av utebliven förbättring eller återinsjuknande. 48 barn behandlades på observationsenheten; av dem återkom fem. 16 barn lades in på vårdavdelning för behandling; av dem återkom två efter hemgång. Hos 88 barn var någon av de i panelen ingående analyserna onormal, och hos dessa ändrade man behandlingen för 19.Läkarnas förmåga att skatta förekomsten av kliniskt betydelsefull laboratorieavvikelse i den grupp där man normalt skulle ha ordinerat laboratorieundersökning (en tredjedel av barnen) var låg (58 procents sensitivitet). Lågt S-bikarbonat (<16 mmol/l) var den enskilt vanligaste avvikelsen, särskilt hos barn under 1 år. Isoton dehydrering dominerade totalt. Närmare 18 procent av dem med låga blodglukosvärden (<3,4 mmol/l) eller höga S-K-värden (>5,0 mmol/l) sökte åter på grund av utebliven förbättring, jämfört med knappt 3 procent av dem som uppvisade värden inom normalområdet.
Författarna sammanfattar att barn som behöver intravenös rehydrering ofta hade ett eller flera onormala laboratorievärden. Ett av tio hade så avvikande värden (S-bikarbonat och blodglukos), att det påverkade den kliniska handläggningen. Läkarna hade dålig förmåga att förutsäga kliniskt betydelsefulla blodkemiska avvikelser. Resultaten av analyserna påverkade handläggningen. De barn som hade ett lågt blodglukosvärde initialt återkom i högre frekvens och borde ha behandlats och observerats längre än vad som var fallet.

På Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus läggs alla barn som behöver intravenös rehydrering in på avdelning, vanligen med kontroll av elektrolyter och venös eller kapillär blodgas. Den refererade studien förändrar inte denna rutin. Över 60 procent av de barn som bedömdes kräva intravenös vätsketillförsel kunde efter behandling på akutavdelningen sändas hem. Detta styrker uppfattningen att intravenös uppvätskning inte nödvändigtvis motiverar inläggning på vårdavdelning; många av barnen kan färdigbehandlas på akutmottagningen.



Foto: Science Photo Library
Läkarna i studien var inte bra på att förutsäga kliniskt viktiga blodkemiska avvikelser. Barn som hade lågt blodglukosvärde borde tex ha behandlats och observerats längre än vad som var fallet.