Medicinska fel är ett aktuellt ämne, inom vilket laboratoriemedicinen har en lång tradition av kvalitetsarbete. I den här refererade översikten ger författaren en grundlig genomgång av de vanligaste laboratoriemedicinska felen och förslag på åtgärder för att mäta och minimera dessa. Laboratoriemedicinska fel delas traditionellt in i pre-, intra- och postanalytiska beroende på uppkomst (före/under/efter analysen). Idag finns stor kunskap om att de flesta felen uppkommer i de preanalytiska (46–68,2 procent) och postanalytiska (18,5–47 procent) faserna.

Ett laboratoriefel uppkommer för var 900:e–2047:e patient, och 6,4–12 procent av dessa fel ger risk för felaktig vård i form av elektrolytkorrigeringar och blodtransfusioner. 26–30 procent av laboratoriefelen påverkar patientens vård, där nya undersökningar och upprepad provtagning ger obehag och ökade kostnader. Den stora spridningen i felfrekvens förklaras bla av heterogen studiedesign och bristande feldefinitioner.

För att minska antalet laboratoriemedicinska fel föreslås en rad åtgärder, där grunden är ett systematiskt arbete för att hitta och åtgärda felen. Ett interdisciplinärt samarbete krävs för att förbättra den preanalytiska provhanteringen och förhindra felaktig provbeställning och provsvarsbedömning.
Informationsteknik såsom elektronisk remisshantering och tekniska lösningar som streckkodsidentifiering av patient och prov är viktiga åtgärder för att minska risken för fel. Återigen betonar alltså författaren att de flesta laboratoriemedicinska fel uppkommer i den preanalytiska fasen.

Den viktigaste slutsatsen – som är giltig för all medicinsk verksamhet – är dock sjukvårdens behov av en patientcentrerad, interdisciplinärt samarbetande och kvalitetstänkande organisation, som ser fel som möjlighet till förbättring i stället för ett individuellt misstag.