När den engelska motsvarigheten till svenska Läkemedelsverket (MHRA) föreslår färre restriktioner för användning av mobiltelefoner på brittiska sjukhus är det en sociolog och en psykolog som får kommentera detta i BMJ (2006;333:767-8). Det speglar var man anser att mobilproblemen egentligen ligger.
Inskränkningarna i användningen av mobiltelefoner har motiverats med riskerna att störa känslig medicinteknisk utrustning. Denna oro för patientsäkerheten tycks bygga mer på farhågor än på fakta. Att personal och patienter har påslagna mobiltelefoner i närheten av medicinteknisk apparatur inträffar troligen ganska ofta, men det finns få konkreta rapporter om störningstillbud. De tekniska prövningar som utförts i Storbritannien talar för att mobilen kan störa bara på ytterst nära håll.
En pacemaker påverkas om mobiltelefonen hålls direkt mot bröstkorgen under ett samtal. Håller man telefonen mot örat uppstår inga störningar.
Paradoxalt nog kan användning av mobiltelefoner öka patientsäkerheten även inom så tekniktäta områden som intensivvård. I en stor enkät bland amerikanska anestesiologer hade 2,4 procent noterat apparatstörningar orsakade av mobiltelefoner. Hela 15 procent rapporterade direkta tillbud eller felbehandlingar till följd av problem att i tid kunna kontakta ansvarig läkare. Att läkaren var tillgänglig på mobiltelefon minskade starkt denna typ av tillbud – mobilen var i många fall en bättre och säkrare kommunikationskanal än sjukhusens sökarsystem.
Den främsta risken med mobiltelefonerna idag är enligt författarna de nya kameramobilerna. Att så många idag har möjlighet att filma eller fotografera inne på en avdelning kan bli ett hot mot inneliggande patienters integritet, ett hot som kan vara praktiskt svårt att komma till rätta med.
