Läkartidningen är med när han träffar »Maria«, en kvinna från Latinamerika. Hon har ett utvisningsbeslut hängande över sig efter att ha fått avslag på asylansökan. Hon kom till Sverige 2002 för att jobba och kunna betala av på skulder som hon annars riskerade att hamna i fängelse för i hemlandet. Här har hon haft svarta städjobb. I december 2005 när hon skulle städa en hylla på en toalett föll hon ner och bröt benet. Hon kom till akuten, blev opererad, men har sedan inte varit på återbesök. Nu har hon ont, problem att röra sig, kan inte längre jobba och vill få ordning på benet innan hon återvänder. Hon gömmer sig hos en god vän som är med och tolkar.
Vännen kände till den mottagning som Läkare i världen driver. Därigenom fick de kontakt med Röda korset och tid hos Lars Kjellström. I kontakten med honom kan Maria använda sitt riktiga namn och hon behöver inte betala.
Lars Kjellström är specialist i internmedicin och gastroenterologi men tog emot i brist på ortopeder i nätverket. Den som opererade Maria ville inte hjälpa till. Besöket blir kort. Lars Kjellström har just hittat en ortoped trots allt.
– Jag har ordnat en tid hos en specialist och det är inget problem med att du inte har papper.
Via nätverket hjälper han ett par patienter i månaden. Han har stött på allt från enklare frågeställningar till cancerpatienter. Han minns en kvinna som hade opererats för avancerad bröstcancer på ett annat sjukhus i Stockholm under asylprocessen men nekats cellgiftsbehandling. Hon fick tillbaka cancern och opererades då på Ersta, men där ges inte cellgiftsbehandling. Det andra sjukhuset nekade henne återigen sådan, men till sist lyckades nätverket få gehör hos ledningen på det andra sjukhuset och kvinnan överlevde.
Han berättar om patienter med HIV som inte fått bromsmedicin och om diabetiker som är mycket sjukare än svenska diabetiker, njurarna kan ha slutat fungera.
– Man blir väldigt frustrerad när svårt sjuka människor inte får vård på grund av systemfel.
Han minns också en flicka, 16–17 år, som fick veta att hon hade giftstruma, samtidigt som familjen fick avvisningsbeslut. De gick under jorden, hon fick ingen behandling.
– Jag har aldrig sett någon giftstruma som varit så dålig. Hon var 1,70, vägde under 40 kilo och hade hjärtfrekvens på 140. Det är ju en sjukdom som man botar genom att skriva sin signatur på ett recept.
Det är också mycket psykosocial problematik. Många har posttraumatiskt stress-syndrom och blir aldrig mer sig själva, berättar Lars Kjellström.
På Ersta fungerar ett besök rent praktiskt så att journal förs som vanligt. De flesta har ett personnummer redan, till exempel om de sökt asyl. Men sjukhuset registrerar inte adress, kontakten går via nätverkets samordnare. De behöver sällan remittera, mycket finns i huset. Om det ändå behövs går det via samordnaren.
Det är några år sedan Lars Kjellström började jobba med gömda.
– Jag och min chef Henry Nyhlin pratade om att göra något pro bono-arbete här. Ersta har en tradition av att sköta fattigvården i Stockholm och hjälpa svaga i samhället. Det handlar så mycket om pengar och så lite om etik i sjukvården och det vore roligt att ha något slags etisk budget på jobbet.
Lars Kjellström och kollegan Peter Loogna bestämde sig för att hjälpa gömda.
– Vi två startade men många andra har hjälpt till, kanske en femtedel av läkarna här.
Varför vill då inte alla göra det?
– De flesta motiverar väl inte varför. Enstaka tänker att som tjänsteman måste vi följa de direktiv vi får från politikerna. Andra tycker att det verkar krångligt.
Ibland är frågan på tapeten.
– Och då halkar diskussionen ofta in på flyktingpolitik, men jag tycker det är två helt olika saker.
I nätverket däremot pratar de ganska lite om flyktingpolitik.
– Vi pratar om de problem som uppstår i nätverket. Vi som läkare struntar i varför de är här. Vad jag har framför mig är en människa som är sjuk och som behöver min hjälp. Man kan inte ha ett B-lag.
Han har uppfattat uttalanden av den förra regeringen som att sjukvården och läkarna bör vara myndigheternas förlängda arm och jaga ut dem som inte har laglig rätt att vara här, genom att inte ge dem sjukvård. Men det är inte sjukvårdens uppgift, tycker han.
Han hänvisar till läkaretiken, bland annat Lissabon-deklarationen.
– Man är skyldig att visa civil olydnad. Även om ens regering tycker att man ska neka någon sjukvård får man inte göra det som läkare enligt läkaretiken.
– Jag tycker att Läkarförbundet skulle tala om väldigt tydligt för oss medlemmar hur vi ska reagera och göra när vi stöter på papperslösa patienter. Ska jag följa avtalen mellan stat och landsting och neka en diabetiker recept på insulin eller ska jag följa läkaretiken och göra det som är medicinskt riktigt?
Han tycker att Läkarförbundet har legat alldeles för lågt i den frågan.
Hur ska man som läkare göra, tycker du?
– Om man stöter på en sådan här patient tycker jag inte man behöver oroa sig så mycket, utan göra det som är medicinskt rätt och följa sitt samvete. Ekonomin tycker jag inte man som enskild läkare ska ta ansvar för, utan man ska ta ansvar för den man har framför sig. De flesta chefer tycker ju också att man ska hjälpa dem, men de är ju klämda av ekonomin.
Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, avvisar kritiken:
– Om lagar och avtal upplevs strida mot läkaretiken anser jag att läkare bör följa läkaretiken. Jag har hela tiden utgått från att läkare förstår detta.
Ska en alltså läkare som stöter på en papperslös patient i behov av vård ge patienten vård?
– Ja, jag tycker det.
Läkarförbundet anser att gömda ska ha samma rätt till subventionerad sjukvård som asylsökande. Thomas Flodin tycker att förbundet har varit aktivt i frågan. I samband med förra årets lagförslag1, som inte skulle ha inneburit någon ökad rätt till sjukvård för gömda, drev förbundet opinion gentemot den förra regeringen. Han tror att det bidrog till att lagförslaget lades på is.
1. Förslag till lag om hälso- och sjukvård samt tandvård för asylsökande m fl, Promemoria, Utrikesdepartementet, juni 2005. Läs förbundets remissvar på http://www.slf.se
