Bruket av vattenpipa har förekommit under många århundraden, mest i Asien och Afrika. Intresset för vattenpiperökning har dock ökat i vårt land de senaste åren. Särskilt bland ungdomar noteras ett tilltagande intresse för vattenpipebruk. Många appelleras av den söta smaken där tobaken har smaksatts med olika aromatiska ämnen. Ända sedan introduktionen av vattenpipan har det förekommit antaganden om att vattenpiperökningen är mindre skadlig än vanlig piprökning. I just ungdomsgruppen florerar också missuppfattningen att tobaken i vattenpipan är nikotinfri, förutom tron att röken renas genom vattnet och därmed är mycket mer harmlös än vid vanlig cigarettrökning.
Världshälsoorganisationen WHO har gjort en djupdykning i och kartläggning av ämnet. Arbetet finns presenterat i en rapport, där man konstatera att tobaksrök från vattenpipa innehåller ett flertal karcinogena, hjärt–kärlskadande och andra ohälsosamma ämnen, förutom nikotin. Samtidigt har man räknat ut att vattenpiperökaren tillbringar längre tid med att röka sin vattenpipa och därmed får i sig mycket större mängder av både nikotin och skadliga ämnen. Man beräknar att en vattenpipesession motsvarar att en cigarettrökare röker 100 cigaretter!
Vattnet i vattenpipan absorberar en del av nikotinet. Men detta leder i sin tur till att vattenpiperökaren inhalerar större mängder rök för att uppnå samma nikotineffekt, vilket i sin tur innebär att rökaren utsätter sig för större mängder karcinogena och andra kroppsskadande ämnen. Samtidigt varnar expertgruppen för smittrisker avseende t ex hepatit och tuberkulos när vattenpiperökaren delar munstycke med andra rökare.
Expertgruppen efterfrågar mer forskning i ämnet om vattenpipebruk avseende såväl frekvens av bruket och riskmönster som förebyggande insatser. Man betonar också behovet av tydliga varningstexter på tobaksförpackningar till vattenpipor, och man vill förbjuda missledande information, som att tobaken till vattenpipan inte innehåller någon tjära, och öka kunskapen i olika samhällsgrupper om vattenpiperökningens skadliga effekter.
Publicerad:
Läkartidningen 48/2006
Lakartidningen.se